JONGLERA ʃoŋle4ra, äv. joŋ-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr JONGLERI.
Etymologi
[jfr d. jonglere, t. jonglieren; av fr. jongler, av lat. joculari, skämta, leka, avledn. av jocus, skämt, lek. — Jfr JONGLÖR]
1) (upprepade gånger) kasta föremål upp i luften o. åter uppfånga detsamma; ofta i fråga om kastande o. uppfångande av flera föremål (kulor o. d.) samtidigt, i sht ss. cirkus- l. varietékonst o. d.; vanl. åtföljt av en av prep. med inledd bestämning: bolla med ngt (se BOLLA II 1); stundom: balansera med ngt; stundom: leka med ngt gm att företaga dylika rörelser med detsamma. Jonglera med tallrikar, dolkar. Lundström(1870). Under sången jonglerade han med sitt svärd, kastade det i luften och fångade det i handen. Rydberg KultFörel. 5: 412(1887). Don Baltasar jonglerade allt otåligare med papperssaxen. Essén Prim. 113(1919). Jonglerandet med den tunga stören. Gripenberg DianV 20(1925). Nilsson Bombi 254(1932).
2) i bildl. anv.; nästan bl. åtföljt av en av prep. med inledd bestämning: ”bolla” med ngt (se BOLLA II 1slutet); ofta med nedsättande bet. Cygnæi nästan diaboliskt mästerliga förmåga att .. jonglera med ord, hvassa som skarpt slipade knifvar. ENervander(1892) hos Cygnæus 11: 330. Måhända får man någon förklaring till hur det jonglerats och bollats med värden, om (osv.). SvD(A) 1929, nr 113, s. 26.
SAOB
