JUVENIL jɯ1veni4l, äv. juv1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. juvenil, eng. juvenile, fr. juvénile; av lat. juvenilis, ungdomlig, till juvenis, ung person (jfr UNG); jfr JUNIOR, ävensom JUVENAL]
ungdomlig; stundom närmande sig bet.: barnslig. Almqvist AmH 2: 54 (1840). Hågkomster från lyckliga stunder, då en juvenil appetit blifvit rundeligen tillfredsställd. Cygnæus 1: 292 (1853). Den juvenilt fromma fadersdyrkan i dessa föräldrarna tillägnade dikter. JLandquist (1923) i Geijer Brev XXIV. (Skulptur-)-gruppen Systrarna synes mig ha en glimt av verklig genialitet i tolkandet av juvenil charm. SvD(A) 1932, nr 274, s. 5.
