[motsv. (o. kanske delvis efter) mnt. kevelen, kabbelen, kibbelen, liksom sv. dial. käbba(s), gräla om obetydligheter, till roten i KÄFT]
(ngt klandrande l. föraktligt) envist strida med ord l. kivas l. smågräla (i sht om obetydligheter); munhuggas, gnabbas, småträta, ”bjäbba”; äv.: ständigt klandra, gnata, kälta, käxa; ngn gg äv. ss. dep.; jfr KÄFSA 2, KÄFTA, v.2,KÄGGLA, v.2 Käbbla om ngt. Schroderus Comenius 917(1639). Jag hafver annat at giöra, än stå här och käppla med Eder. Bergius Småsak. 2: 37(i handl. fr. 1677). Hvadhelst jag säger, gör och tänker göra, / Jemt käbblar du. Hagberg Shaksp. 7: 208(1849). Lo-Johansson Zig. 215(1929).
Särsk. förb. (ngt klandrande l. föraktligt): KÄBBLA EMOT10 04 l. MOT4. envist (o. otidigt) motsäga (ngn) l. göra invändningar mot (ngt), prata l. ”bjäbba” emot; förr äv.: fara ut emot, ”skälla på”. (Sv.) Käpla emoot (lat.) Oblatrare. Helsingius(1587). Käbla nu intet mer emot, Mamsell. Dalin Arg. 2: 79(1734, 1754). SvSkämtl. 130: 23(1919). —
