KÄCKA ɟäk3a2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(k(i)äck- c. 1696—c. 1900. käk- 1900 (: käkkrok))
Etymologi
[sv. dial. käkka, fästa l. rycka till sig med hake m. m.; trol. till stammen i sv. dial. kakk, selpinne, motsv. nor. kakk, handtag på lieskaft m. m., isl. kakkr, klamp; trol. samhörigt med KAGG, sbst.1—2, KAGGE, sbst.1—2]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om person l. hake l. krok o. d.: haka fast, hugga fast; om person äv.: rycka till sig med hake l. krok; äv. opers.: haka fast. Schröder Fiske 27(1900). (Myran med barr:) streta och föra / hem'et — nu käckte det — göra / jämt ihärdigt. Fröding ESkr. 1: 119(c. 1900).
Särsk. förb. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KÄCKA EMOT10 04 l. MOT4. opers., eg.: haka upp sig, haka fast; bildl.: ta emot. Jag försöker skrifva, men det käcker emot ännu. Fröding Brev 239(1895). —
KÄCKA SIG FAST10 0 4. råka haka sig fast l. fastna (på krok). (Fisken) käckte sig fast på kroken. Lagerlöf Theokr. 118(1884). —
KÄCKA UPP10 4, äv. OPP4. draga l. rycka upp (fisk) på krok. Att iag satt .. / Med Meete-Spöö uti min Hand, / Och Fiskar up ur Watnet kiäckte. Dahlstierna (SVS) 226(c. 1696).
Ssg (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KÄCK-KROK. huggkrok. Schröder Fiske 48(1900).
SAOB
