KAGGE kag3e2, sbst.2, stundom KAGG kag4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er BtÅboH I. 1: 133(1633), BoupptSthm 3/6 1659(: Brennewijnskagger)); förr äv. KAGGA, m.
Ordformer
(kagg c. 1755—1876 (: vinkagg). kagga, nom. sg. c. 1635—1639. kagge 1588 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. kagge, d. dial. (Bornh.) kagg, liten trätunna, nor. kagge, liten trätunna, äv.: tätt sammanpackad massa, stapel, stor o. tjock mage, isl. kaggi, användt ss. öknamn, o. vínkaggr, vinkagge, ä. eng. cagg(e), cag, keg, liten tunna, äv.: liten båt, ävensom avledn. isl. kǫggull, fingerspets, nyisl. köggull, klump; nära besläktat med KAGG, sbst.1—2; jfr äv. KÅK, KÄGEL.Grundbetydelsen torde vara: ngt välvt l. kupigt, klump, kloss l. dyl. — Jfr KAXE]
mindre laggkärl; nästan bl. om dylikt kärl av en tunnas form, användt till förvaring av våta l. torra varor; äv.: så mycket (av en vara) som rymmes i en kagge; ankare (se ANKARE, sbst.1 1), fjärding (se d. o. 4), kutting. Lælius Bünting Mynt 23(1588). En kagge sill. Serenius Dict.(1734; under cade). UB 4: 633(1873). Kaggarna skulle lagenligt stämplas genom inbränning av bruksstämpeln och stålets tvärdimensioner. Sahlin SvStål 124(1931). jfr: Qwickmått äre: .. en kagga (12. kannor) (osv.). Schroderus Comenius 763(1639). — jfr ANSJOVIS-, BLÄCK-, BRÄNNVINS-,GALÄR-,OSTRON-,SNUS-, STÅL-, SVAGDRICKS-,SÅP-,VIN-,ÄTTIKS-KAGGEm. fl. — särsk. om kagge använd ss. boj vid utsättande av fisknät o. d. Kaggar nyttjas (vid ostronodling) för att hålla tråden (dvs. en järntråd vid vilken för ostronynglet avsedda risknippen o. d. äro fästa) uppe i lämpligt djup. LAHT 1903, s. 420.
Ssgr: KAGG-SILL. (i sht i fackspr.; föga br.) koll.: i kagge förpackad sill. Tholander Ordl.(c. 1875). —
-SNUS. (i sht i fackspr.; föga br.) i kagge förpackat snus. Berlin Farm. 1: 439(1849). —
-STÅL. metall. en sort fyrkantjärn med hög kolhalt som vanl. förpackas i kaggar för export sjöledes, bunkstål. Rig 1922, s. 132.Sahlin SvStål 124(1931).
