KAKUMINAL kak1umina4l l. -ɯ-, äv. 0104, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kakuminallaut; bildat till lat. cacumen, spets, topp, benämning på högsta delen av gomvalvet, gomtaket]
språkv.
I. adj.; om konsonantljud l. artikulation: som frambringas l. åstadkommes gm att tungspetsen riktas uppåt o. närmas till l. stödes mot främre delen av hårda gommen (gomtaket). Landsm. 1: 48(1879). Noreen VS 1: 380(1905). LoW Inl. 33(1911).
