KALMERA kalme4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[liksom t. kalmieren efter fr. calmer, avledn. till calme, adj. (se KALM, adj.)]
(i sht vard. i vissa kretsar; jfr dock slutet) lugna (ngn l. ngns oro l. otålighet o. d.), dämpa (ngns iver); ofta refl.: lugna sig, sansa sig; stundom abs.: värka lugnande l. dämpande. (I varma klimat) minskar (opium) blodets rörelse och kalmerar. (Bladh o.) Hornstedt 141 (1784). Bremer Pres. 85 (1834; refl.). Bergfalk .. (hade) sagt, att han genast ämnade nedlägga sin befattning ... Thomander hade då sökt kalmera honom. Liljecrona RiksdKul. 442 (1841). Kalmera dig, mitt barn, sade Daniel faderligt. Oterdahl Skolfl. 81 (1924). Kalmera sin otålighet. SvD(A) 1931, nr 329, s. 10. — särsk. [jfr t. kalmierendes mittel] med. i uttr. kalmerande medel, lugnande l. rogivande medel. TLäk. 1832, s. 17.
