KAMPERSTEN kam3per~ste2n, förr äv. KAMPESTEN l. KAMPSTEN, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar.
Ordformer
(kamper- 1720—1910. kampe- 1812. kamp- 1751 (: kampstens botn) —1866)
Etymologi
[jfr sv. dial. kampersten (kamperstain, kåmpersten, kompesten), ä. d., d. dial. kampersten, d. kampesten (kampsten), nor. kampestein, kamperstein, ävensom fnor. (anträffat bl. i BarlJosaphSaga) kǫppusteinn; ssg med STEN o. (med avs. på bildning o. inbördes förh. icke fullt klara) former utgående från ett urnord. kamp- (se KAMP, sbst.4). — Jfr KAMPER]
(i vissa trakter, folkligt, ävensom i fackspr.) fältsten, klappersten; ofta koll. Åkeren består af Sandjord, något mullblandat, med kampersteen mycket beströdd. HdlÅgerupArk. 1720. Thenne källare (varuti Gustav Vasa blivit gömd) var med kulrig kampsten, på sidorne murad. HT 1910, s. 50 (1757). Nilsson Ur. I. 4: 17 (1839). 2NF (1910).
