KAREL kare4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er; l. KARELARE kare3lare2 l. 0400 (care`lare Weste), i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =; stundom KARELER kare4ler, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-. karel 1916 osv. kare(e)ll 1563. karelare (car-) 1741 osv. kareler, sg. 1891—1911. kareler, pl. c. 1540 osv. Anm. I bet. 2 är karelare den enda anträffade formen)
Etymologi
[fsv. karelar, pl.; bildat till landskapsnamnet KARELEN]
1) manlig individ tillhörande en finsk folkstam boende i Karelen i östra delen av Finl. o. närgränsande delar av Ryssland; i pl. om individer av ifrågavarande folkstam utan hänsyn till kön. OPetri Kr. 68 (c. 1540). Schybergson FinlH 1: 118 (1887). Karelare och annat folk. Zilliacus (1934; boktitel). — jfr RYSS-KARELARE.
