[liksom d. kavalkade, t. kavalkade, eng. cavalcade, av fr. cavalcade, av it. cavalcata (jfr prov. cavalcada, span. cabalgada), avledn. av cavalcare, rida, av senlat. caballicare, till caballus, häst (jfr KABALL); jfr KAVALL]
1) (†) eg.: ridt; särsk. mil. framstöt med en ryttaravdelning; i sht i uttr. göra en kavalkad. Hafue vij resolveret att bruka lägenheeten och i dagh eller morgon göra en cavalcade. OxBr. 1: 302(1626). Kurck Lefn. 117(1705). Då Baudissin misslyckats med den s. k. kavalkaden till Kristianstad (aug. 1677). 3NF 2: 1022(1924).
2) högtidligt tåg till häst, (högtidlig l. praktfull) procession av ryttare, ryttartåg; äv. konkret; äv. om (lång) rad av ridande som göra en utflykt o. d.; äv. mera oeg., om lång rad av vagnar, bilar o. d. varmed en utflykt o. d. företages. Swedberg Schibb. 254(1716; i fråga om ryttare). Kl. 1/2 4 foro vi af uti en kavalkad af 8 chaisar med 2 hästar för hvardera. Tersmeden Mem. 2: 25(1734). Snart hade kavalkaden (dvs. de ridande) fått långt försprång och försvann vid en krök ur sigte. Ödman VårD 1: 178(1887). Det var alltså en lång kavalkad av bilar, som rullade ut från Roslagstull. SvD(A) 1931, nr 238, s. 15.
