publicerad: 1935
KIND ɟin4d, vard. äv. ɟin4, sbst.2, r. l. f. (m. Möller (1790, 1807), Meurman (1846)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (uttalat ɟin4) (Svart Gensv. G 2 a (1558) osv.) ((†) -a Visb. 1: 163 (c. 1620), Verelius 140 (1681)); pl. -er32, i vissa trakter 40 (5Mos. 34: 7 (Bib. 1541) osv. Anm. Pl. kinner kan äv. vara pl.-form av KINN, n.) ((†) -ar Spegel GW 122 (1685), Dens. 614 (1712); -or Lagerlöf Vitt. 14 (1676), Rudbeck Atl. 3: 518 (1698: Rosenkinnor)); pl. best. kinderna (-e) (DombRisinge 23/8 1604, osv.) ((†) -enar HH 20: 150 (c. 1565: kinnenar); kindren Baazius Posse Q 2 b (1677), CFDahlgren 1: 79 (1821)); förr äv. KINN, n.; best. -et (Tegel E14 331 (i handl. fr. c. 1565), Lucidor (SVS) 224 (1672); pl. -er (jfr anm. ovan). Anm. En enst. pl. kinnen (Vultejus Post. L 2 a (1686)) beror trol. på tryckfel. Sg. obest. kinne är näml. anträffat bl. ss. en i rimställning använd oblik form.
Ordformer
(kin 1538—c. 1710. kijn, kiin 1629—1648 (: kiinbock). kind(h) 1526 (: kindpust), 1541 (: kinder, pl.) osv. kijnd 1619 (: kijndhästar). kinn, r. l. f. l. m. 1541 (: på kin[n]ene), 1572—1807. kinn, n. c. 1565 (: kinnet, sg. best.)—1672 (: Kinnet, sg. best.). kinne Svart Gensv. G 6 a (1558: nidh ååt kinne; i rim), Fosz 295 (1621: wedh hans kinne; i rim), Lucidor (SVS) 321 (1673: en Kysz, på Händer eller Kinne; i rim). kyn 1541 (: kynboghas). kinner, pl. 1673. — kim- (i ssgr vilkas senare ssgsled börjar med b l. p) 1659 (: kimpust)—1773 (: Kimbacks-blåck). kin- (i ssgr) 1526 (: kinbenet)—1799 (: Kinbenen); jfr KINDKEDJA o. KINDREM. kinn- (i ssgr) 1589 (: kinnbennedh)—1816 (: kinnbenet); jfr KINDKEDJA o. KINDREM. kinne- (i ssgr) 1545 (: kinnebenn)—1592 (: Kinne backen))
Etymologi
[fsv. kin, pl. kinder, kind, käke (på häst)?; jfr d. kind, r., kind, nor. kinn, f., kind, nor. dial. kinn, kinne, sidträ i stege, isl. kinn, f., o. got. kinnus, f., kind, fsax. kinni, f. o. n., haka, käke, mnt. kin, kinne, m., sällan n., haka, mnl. kinne, kin, m. l. f. o. n., nt. kinn, n. o. m., haka, holl. kin, f., haka, fht. kinni, n., käke, haka, mht. kinne, n., t. kinn, haka, feng. cin, eng. chin, käke, haka; av ieur. genu, som återfinnes i gr. γένυς, haka, käke, sanskr. hánu, käke, ävensom med annan avledning i lat. gena, kind (nybildning efter lat. mala, käke, kind, jfr med u-avledning lat. genuinus, hörande till kinderna); jfr tokhar. A śannen, dual., ”käkar”. Av de två varandra nära stående betydelserna ”kind” o. ”käke” (o. ”haka”) ha gotiskan o. de nordiska språken väsentligen användt den förra, de västgerm. språken de senare. — Formen kind är bildad efter pl.-formen kinder med d-inskott av äldre (förlitterärt) kinnr (jfr TAND, fsv. tan, efter pl. tänder). Pl.-formen kinnor är en mera tillfällig ombildning av kinner i anslutning till den i ä. tid ofta förekommande växlingen -er : -or i pl. av fem. sbst. (jfr svanor för svaner). — Jfr GANASCH, KANA, sbst.2]
1) var särskild av ansiktets (rundade) sidoytor nedanför ögonen o. tinningarna. Infallna, tunna, runda, rosiga, blomstrande, skrynkliga, gropiga, hängande kinder. Blek om kinden l. kinderna. Klappa l. kyssa ngn på kinden. VarRerV 7 (1538; under gena o. mala). Stolz kirstinn hon bleckner om sin kinn. Visb. 1: 30 (1572). Ööl och Brödh, giöra kinner rödh. Grubb 912 (1665). Hon satt vid et bord i Köket, med handen under kinden, och gret. Ekelund Fielding 258 (1765). Kinderna återtogo sin rundning. Almqvist Grimst. 25 (1839). En högre rodnad flög på Döbelns kinder. Runeberg 2: 112 (1846). Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom. Mat. 5: 39 (Bib. 1917; NT 1526: kinbenet). I kinderna sutto djupa skrattgropar. Krusenstjerna TonySLär. 88 (1926). Där sov hon på sin kind. Bergman TrAllt 132 (1931; i fråga om ett barn). — jfr BARN(A)-, BLOM-, BLOMSTER-, KERUB-, LILJE-, MARMOR-, PERSIKO-, PURPUR-, ROSEN-KIND m. fl. — särsk.
a) (numera i sht i fackspr.) oeg., om motsvarande parti på djurs huvud. Den andre (oxen) war huijtt och Suartt wid Kinderne. DombRisinge 23/8 1604. DA 1793, nr 298, s. 4. Kinderna (hos abborren) äro fjälliga. 2NF 1: 21 (1903). (Koskorobasvanens) fjäderklädda kinder. VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 56 (1923).
b) (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. När Lufften är rät hwjt och Soolens Kinder röda. Spegel GW 204 (1685). Nu lutar jorden / sin kind till natten. Hansson Nott. 22 (1885). Päron med röda kinder. Lagerlöf Berl. 2: 218 (1891).
c) i överförd anv., om murad sida i eldstaden av en flamugn l. i bröstet av en masugn o. d., kinning (se d. o. 2); i ssgn KIND-STEN.
2) [efter motsv. anv. i nt. o. t.] (†) haka. Grepe tu een (av kvinnorna) under Kinn, eller komme wid Hals, eller Handen; / Pfuy! skulle blifwa tijn tack. Stiernhielm Herc. 127 (1648, 1668). Han stöder Kinnet fast twee-händes. Lucidor (SVS) 224 (1672). Möller (1790, 1807).
Anm. I KINDKEDJA o. KINDREM (jämte KINN-) hänföres första leden numera till bet. 1, men utgår eg. från t. kinn, haka, o. den därav påvärkade bet. 2.
Ssgr (i allm. till 1): A: KIND-BACK, -BEN, se d. o. —
-BILA, f. (†) oval yxa med rundade sidor? ArkliR 1551: 3 (1552; i förteckning på hjulmakares redskap). —
-BORR, r. l. m., l. -BORRA, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or. (-bår 1747. -båror, pl. 1747) [efter senlat. cinnabar, röd färg, förr äv. uppfattat ss. användt om ett slags frisyr (jfr CINNOBER), vilket av Dalin citeras från Isidorus Etym. XIX. 23. 7 (ut videmus .. granos et cinnibar Gotorum) o. av honom uppfattats ss. en motsvarighet till en sv. ssg av KIND, sbst.2, o. BORR (i KNÄVELBORR)] (†) mustasch. Dalin Hist. 1: 274 (1747). —
-BÅGE. [fsv. kinbughi (i bet. 1); jfr d. kindbue (i bet. 2)]
1) (†) käkben; käke. VarRerV 7 (1538). Tå öpnadhe Gudh ena oxlatand j (åsne-)-kindboghanom, och ther gick vth watn. Dom. 15: 19 (Bib. 1541). Små Kirtlar på Öresnibben och närmest Kinbogen widh Halsen. Rålamb 13: 188 (1690). AAGrafström 2: 119 (1841, 1864). Dalin (1852; med hänv. till käkben). särsk. [liksom d. kindbakke i motsv. anv. efter t. kinnbacke] i fråga om insekt: käke, ”käkbåge”, ”maxilla”. SvLitTidn. 1815, sp. 132.
2) (mindre br.) anat. om den av okbenet o. tinningbenet bildade bågen (arcus zygomaticus), okbåge. Nilsson Ur. I. 2: 2 (1838). Ansigtet rundt, med utstående kindbågar och bred käke. Retzius EtnolSkr. 170 (1847). Wretlind Läk. 2: 11 (1894). Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.). särsk. oeg., om motsv. parti hos djur; jfr KIND, sbst.2 1 a. Nilsson Fauna 1: LXI (1820; i fråga om däggdjur). —
-FAGER. (i poesi, †) som har fagra kinder. Gick kindfager Jungfru bland liljor på ö. Hedborn 1: 160 (1813). Gumælius Engelbr. 58 (1858). —
(1 a) -FLÄCK. zool. i sht i fråga om fåglar. Den stora svarta kindfläcken, som från näbbroten sträcker sig upp till och innesluter ögat (på salskraken). FoFl. 1920, s. 176. VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 56 (1923). —
-GROP.
1) anat.
a) (†) benämning på en fördjupning på kindbenets insida (fossa zygomatica). Florman Anat. 1: 184 (1823). Retzius EtnolSkr. 13 (1842). Därs. 195 (1855).
2) [jfr ä. d. kindgrøft, kindhule, ävensom d. smilehul] liten fördjupning i kinderna hos vissa människor (vilken särskilt kommer fram vid skratt); skrattgrop. Ling As. 499 (1833). Östergren (1930). —
-HÄST. [fsv. kinhäster, jfr d. kindhest, isl. kinnhestr; jfr liknande anv. av isl. kinn, kind, o. isl. foli, fåle; jfr MUNFISK] (†) slag på kinden, ”kindpust”, örfil. G1R 6: 242 (1529). Thänn pläger gärne få förste kindhestenn, som venter effter sidste bägerenn. Därs. 28: 69 (1558; ordspr.); jfr språkprovet från 1604 under -PUST. BrodRuus A 5 a (1645). särsk. i uttr. byta kindhästar, ge varandra örfilar. Bullernæsius Lögn. 344 (1619). jfr Fernander Theatr. 45 (1695). —
-KED, -KEDJA, se d. o. —
-KNOTA, r. l. f. vart särskilt av de tätt under huden liggande, mer l. mindre framspringande partierna av kindbenen, vilka äro de utifrån mest synliga o. som därför i hög grad bidraga till ansiktets yttre form. Palmblad LbGeogr. 87 (1835). Ansigtet (hos mongoliska rasen) är bredt och platt, nästan fyrkantigt, med utstående kindknotor. Thorell Zool. 2: 94 (1861). Müller LbAnat. 67 (1905). Holmström Däck 8 (1927). —
-KOTA. kindknota. Berlin Lsb. 3 (1852). Framskjutande kindkotor. Heidenstam Vallf. 66 (1888). Östergren (1930). —
(1 a) -LAPP, r. l. m. (i fackspr.) på höns av vissa raser: från kinden fritt nedhängande flik av muskelvävnad. Möller Fjäderf. 1 (1885). 2NF 20: 1227 (1914). —
(1 a) -PANSRAD, p. adj. zool. om vissa fiskar: som har kinderna mer l. mindre benbeklädda; särsk. i uttr. kindpansrade fiskar, namn på en avdelning benfiskar (Scorpæniformes), vilken kännetecknas av att de till densamma hörande fiskarna ha ett av de under ögonhålan belägna benen mer l. mindre utbredt o. beklädande hela kinden. Nilsson Fauna 4: 2 (1852). 1Brehm III. 1: 198 (1876). 3NF (1929). —
-PUST. [fsv. kinpuster; jfr ä. d. kindpust, isl. kinnpústr] (numera bl. arkaiserande l. skämts.) slag på kinden, örfil. När han thetta sadhe gaff en tienare Iesu en kindpust. Joh. 18: 22 (NT 1526; Bib. 1917: ett slag på kinden). Såsom seijes pläger, icke säkert heller rådeliged är att vänte förste kinpusten. RA I. 3: 734 (1596; ur riksrådens svar till hertig Karl ang. Flemings uppror). Hoo som bidar effter ytersta bägaret han får först kinpusten. SvOrds. B 1 a (1604); jfr språkprovet från 1558 under -HÄST. Slår man annan kindpust, och synes ej åkomma; böte sex marck. MB 35: 3 (Lag 1734). TurForskn. 8: 38 (1919). NoK 29: 160 (1924; i referat av folkvisa). —
-PUSTA, v., -an (†, Frese Pass. 9 (1728)), -ning; -are (†, Bullernæsius Lögn. 448 (1619), VDAkt. 1657, nr 279). [fsv. kinpusta; till -PUST] (numera bl. arkaiserande l. skämts.) giva (ngn) slag på kinden (l. kinderna l. i ansiktet); örfila (ngn); äv. bildl. Somlighe kinpwstadhe honom (dvs. Jesus). Mat. 26: 67 (NT 1526; Bib. 1917: slog honom på kinderna). Vppå thet ath iach mich icke .. förhäffua skulle, wart mich giffuen en styng j kötit, Sathanes engel, then mich kinpusta skulle. 2Kor. 12: 7 (NT 1526; Bib. 1917: slå mig i ansiktet). Carlsson .. kindpustade den slagne. Strindberg Hems. 81 (1887). Wester Lěskov FörtrVandr. 122 (1929). särsk. ss. dep.: ”kindpusta” varandra. Män förän de skildes ådt, blefuo de oensse och kinpustades. VRP 1651, s. 631. —
-PÅSE.
1) zool. till 1 a: påsformig utvidgning av munhålan hos vissa däggdjur, t. ex. vissa apor, gnagare o. pungdjur. Marklin Illiger 143 (1818). De (apor) som tillhöra gamla continenten hafva .. kindpåsar hvaruti de gömma födan. Sundevall Zool. 23 (1835). Sundström Huxley 379 (1874; i fråga om hamstern). BonnierKL (1925).
2) till 1; i fråga om människa: (”påse” bildad av) hängande kind. Klufven haka med markering både mot tvehaka och någon kindpåse. Fürst Stobæus 45 (1907). Byström-Lindhagen Galsworthy Herrg. 9 (1917).
Ssgr (till -PÅSE 1; zool.): kindpås(e)-gnagare, m. l. r. i pl., ss. benämning på gruppen Geomyoidea bland gnagarna, vilken har yttre kindpåsar som öppna sig på kindernas utsida. 3NF (1929).
-mus. i pl., ss. benämning på den av musliknande djur bestående familjen Heteromyidæ av gruppen Geomyoidea (jfr -gnagare); förr äv. i inskränktare anv., om visst till denna familj hörande enskilt släkte. Rebau NatH 1: 210 (1879; om släktet Ascomys Licht.). NF 8: 714 (1884). Rendahl Brehm 5: 430 (1929).
-råtta. i pl., ss. benämning på den av klumpigt byggda, i vissa avseenden om råttor erinrande djur bestående familjen Geomyidæ av gruppen Geomyoidea (jfr -gnagare); äv. användt liktydigt med: kindpåsgnagare. NF 8: 714 (1884). Rendahl Brehm 5: 429, 431 (1929). —
-PÖSIG. (-pösot) (†) som har pösiga kinder. The Kinpösotta (skola) wara froszachtige. Schroderus Comenius 284 (1641). —
-REM, se d. o. —
-ROS, r. l. f. (i vitter stil, föga br.) ”ros” på kinden. Hagberg Shaksp. 9: 100 (1850; eng. orig.: cheekroses). Kjellin Troili 2: 234 (1917). —
-SKYDD. skydd (skyddsanordning) för kinden (kinderna). (Bärsärken) hade hjälm på hufvudet, men kindskydden voro ej hopspända. Bååth Grette 134 (1901). Motorglasögon .. Med kind- och nässkydd av skinn. HöstVintKatalStrömGbg 1925, s. 41. —
-SKÄGG.
1) (numera i sht i vitter stil) till 1: skägg som i större l. mindre utsträckning betäcker kinderna (i sht deras nedre del) l. utgår från kindernas nedre del; polisonger; numera (i fråga om en person) nästan bl. i sg., förr äv. i pl. Et Kind-skägg, som betäkte allenast kanten af kindbenen. 1Saml. 4: 423 (1774). En liten inpelsad, bredlagd man med ett groft, väderbitet ansigte inramadt i ett par vilda grå kindskägg. Strindberg Hems. 99 (1887). Flottans så väl officerare som manskap hade (på 1830-talet) aldrig något annat än kindskägg eller s. k. polisonger. Lundin StockhMinn. 1: 100 (1904). Den gamle .. strök oroligt det vita kindskägget. Bergman Kerrm. 45 (1927).
2) zool. till 1 a, om tät hår- l. fjäderbeklädnad på djurs kinder. Marklin Illiger 221 (1818). Hufvudet (på tuppen av en viss hönsras) är försedt med .. kind- och halsskägg. Möller Fjäderf. 28 (1885). Johansson RödaHuv. 1: 9 (1917; i fråga om lohanne). FoFl. 1921, s. 29 (i fråga om markatta). —
-STYCKE.
1) (i sht i fackspr.) till 1: kindskydd på en hjälm. Johansson HomIl. 16: 105 (1848). Rig 1918, s. 52.
2) (föga br.) hippol. till 1 a, om vartdera av de över hästens kinder löpande sidostyckena i ett betsel. Juhlin-Dannfelt 35 (1886).
3) [jfr t. backenstück, fr. joue d'embrasure] (förr) mil. om vardera av de vertikala sidorna av en skottglugg i ett jordbröstvärn l. en fästningsmur. Hazelius Bef. 23 (1836). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 273 (1880). —
-TAND, se d. o. —
-UTSKOTT~02, äv. ~20. (numera knappast br.) anat. vart särskilt av de utskott från tinningbenet, överkäksbenet o. pannbenet som förena dessa ben med kindbenet, ok(bens)utskott. Sönnerberg Loder 33 (1799). Tinningbenets kindutskott. Nilsson Fauna 1: 3 (1820; i fråga om rovdjuren). Florman Anat. 1: 158 (1823).
Avledn.: -KINDAD, p. adj. till 1: som har (sådana l. sådana) kinder; i ssgr; jfr FAGER-, HET-, ROSEN-, RÖD-, SLÄT-KINDAD.
Spoiler title
Spoiler content