KINETIK kin1eti4k, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. kinetik, eng. kinetics; till gr. κινητικός, hörande till rörelse, till κινεῖν, röra (jfr KINEMATOGRAF)]
(i fackspr.) eg.: läran om rörelsen.
a) mek. benämning på den del av mekaniken som behandlar kroppars rörelse med hänsyn till de på dem värkande krafterna; jfr KINEMATIK. 2UB 2: 7 (1901). Carleman DiffIntegr. 191 (1928). ProgrTeknHögskSthm 1933—34, s. 50.
Avledn.: KINETISK, adj. [jfr t. kinetisch, eng. kinetic]
a) mek. o. fys. motsv. a. Kinetisk energi, (mek.) rörelseenergi. Kinetisk gasteori, (fys.) teori enligt vilken en gas består av i stark rörelse stadda molekyler. Kinetisk värmeteori, (fys.) teori som förklarar värmet gm antagande av rörelse hos molekyler l. atomer. 2NF (1910). Frosterus Jord. 135 (1930).
b) kem. motsv. b. Kinetiska studier över acetättiksyrans sönderdelning. Ljunggren KatalKolsyr. (1925; i titeln).
Anm. Ordet kinetik har tidigast anträffats i bet.: läran om rörelsen, konsten att röra sig, mimik, o. anföres i denna bet., som i värkligheten icke torde ha användts i sv., fortfarande i vissa ordböcker. Ekbohrn (1878). 3NF (1929). Enstaka förekommer hos HjLing (1882) hos LGBranting 3: IV avledn. kinetisk i bet.: som har avseende på kroppens rörelser, rörelse-.
