KINK ɟiŋ4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Östergötl.) kink, ett slags fiske med krok; trol. etymologiskt identiskt med KINK, sbst.1]
(förr) fisk. fiskliknande pimpelkrok (av metall); trol. äv. om ett slags sammanfogade, pilkliknande huggkrokar (jfr HallHushSH 1892, 1: 34). (Tenn) Stöpes til så kallade kinkar eller metkrokar, som likna små fisk, hvarmed gös, abborrar och annan sväljefisk kinkas eller metas om vintertiden. Rothof 556 (1762). Egerström SvLandtbrFörv. 7: 370 (i handl. fr. 1892).
