publicerad: 1935
KINKIG ɟiŋ3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KINKOT, adj.; n. o. adv. = (Columbus Ordesk. 54 (1678; uppl. 1908; n. sg.), Serenius (1741; adv.), Tersmeden Mem. 1: 48 (c. 1780; n. sg.)).
Ordformer
(kin(c)kig 1734 (: kinkighet), 1754 osv. kinkog 1747—1799. kin(c)kot 1678— c. 1780. kin(c)kug 1667—1810)
Etymologi
1) motsv. KINKA, v.3 4: som gärna beklagar sig o. är missnöjd, knarrig, gnällig; särsk. om litet barn (jfr KINKA, v.3 4 slutet): som ger uttryck åt sin missbelåtenhet l. sitt misshumör gm gnäll o. d., grinig, gnällig; äv. i överförd anv., om sinnelag o. d. Spegel (1712). Håller jag för aldeles orådeligit, at vänja et Barn vid vagga, ty därigenom bli de bara olåtiga och kinkiga. Roman Barn. 3 (1743). När helsan är svag och humöret kinkigt, finner man sig ingenstädes väl. Tegnér (WB) 6: 400 (1827). En .. söt .. liten tös, men kinkig för tänder. Nordström Piga 41 (1914). SvD(A) 1933, nr 253, s. 13.
2) (ngt vard.) motsv. KINKA, v.3 5: som är svår att göra till lags, granntyckt; fordrande, anspråksfull; särsk. i uttr. vara kinkig på ngt, vara mycket kräsen o. fordrande i fråga om ngt. Columbus Ordesk. 30 (1678; uppl. 1908; upptaget bland i talspr. vanliga ord som borde upptagas i skriftspr.). Unga bruksherrn befanns kinkig och svår att göra i lag. Carlén Klein 111 (1838). I fyra år (har hon) varit kokerska hos uppbördskamrer Stras, som var mycket kinkig på mat. Blanche Bild. 4: 210 (1865). (Svenskarna) äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. Heidenstam Tank. 11 (1896, 1899). DN(A) 1930, nr 59, s. 1. — särsk.: som icke tål några påfrestningar, som icke fördrar andra förhållanden än de sedvanliga, ömtålig; nästan bl. i överförd anv., om sak: ömtålig. Celsius HushAlm. 1740, s. 29. (Kaffeväxten) är icke synnerligen kinkig, såsom dess vidsträckta utbredning visar. Elfving Kulturv. 169 (1895). Linskylarna (sägas) ej vara så kinkiga för litet regn. AllmogHemsl. 84 (1915).
3) (numera i sht vard.) om sak: som är svår att komma till rätta med l. att avgöra, som är förbunden med svårigheter, brydsam, vansklig, svår, besvärlig, ”kitslig”; äv.: som kräver diskretion l. takt l. varsamhet, grannlaga, ömtålig, delikat (se d. o. 8). Ett kinkigt uppdrag. Ett kinkigt fall. Bark Bref 2: 232 (1708). Fruntimrens ålder är öfver hufvud en ganska ömtålig och kinkig punkt att komma vid. Rademine Knigge 2: 86 (1804). När en stad är så krokot (som Sölvesborg), kan den vara kinkig nog att hitta i. TurÅ 1909, s. 37. Ett kinkigt kapitel i förhållandet mellan mästare och gesäll är frågan, hur (osv.). Ambrosiani SvSkråämb. 16 (1920).
4) (vard.) i uttr. det är icke (så) kinkigt med ngt o. d., det är icke så noga med ngt; förr äv. i uttr. vara kinkig om ngt, vara nogräknad i fråga om ngt, vara rädd om ngt. Konung Inge hade .. vist, at han intet var kinkug om lifvet, men han bortslösade det intet. Lagerbring 1Hist. 2: 35 (1773). Björkman (1889). En dag som denna kan det inte vara så kinkigt om det är han eller hon som friar. Bergman JoH 44 (1926). Det var inte så kinkigt med den nationella hemortsrätten före det stora kriget. SvD(A) 1930, nr 15, s. 8.
5) (†) motsv. KINKA, v.3 6: klemig, pjoskig. (Konungen av Navarra) ville intet, at .. (den lille prinsen) skulle upfödas kinkigt, utan i tid lära, at slita ondt. SvMerc. 1763, s. 741.
Avledn.: KINKIGHET, r. l. f. särsk.
2) (ngt vard.) till 2: granntyckthet. Porthan BrefCalonius 131 (1794). Ett flick-ögas kinkighet i tycke. Hagberg Shaksp. 12: 305 (1851).
3) (i sht vard.) till 3: vansklighet, svårighet. Nordforss (1805). Jojo, det fins allt en hel hop kinkigheter i jordelifvet! sa jag. Wranér Storg. 23 (1895).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content