publicerad: 1936
Etymologi
[sv. dial. knoa, knova, knoga, trycka med knogarna, flå, avbarka, arbeta flitigt, gå långsamt, spara, motsv. nor. dial. knua, trycka med knogarna; avledn. av KNOGE]
1) (numera knappast br.) (med knogarna) pressa l. trycka (ngt) ned l. ihop. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2364 (c. 1755). LoW 191 (1911).
2) (numera bl. i Finl.) vara sparsam l. snål; särsk.: vara överdrivet sparsam l. småaktig; särsk. i förb. med prep. på (jfr 5 b) o. sbst. betecknande det varmed ngn är småaktigt sparsam: spara på ngt; äv.: knussla med ngt. Rutström Schiller Röfvarb. 18 (1799). Jag (har) på månader ej lagt ut en enda kopek; så har jag knogat. Runeberg ESkr. 2: 69 (c. 1850). Han .. knogade på styfvern 364 dagar om året och höll på 365:te dagen ett kalas. Topelius Vint. I. 1: 222 (1859, 1880). Dens. Planet. 3: 172 (1889). — särsk. (†) övergående i bet.: i spel göra små insatser, spela lågt. Holmberg 1: 985 (1795). Dalin FrSvLex. 1: 527 (1842).
3) (vard.) arbeta träget o. intensivt, slita, ”ligga i”, ”streta”, ”gno”; förr äv.: arbeta långsamt o. med möda, knåpa. Lind (1749; med hänv. till knåpa). Schultze Ordb. 2365 (c. 1755; fr. Hälsingl. o. Jämtl.). Je har sparat och knogat nu i aderton år för att betala min skuld. Jolin Mjölnarfr. 94 (1865). Jag knogar om förmiddagarna i min skola. PWikner (1878) hos Kjellberg Wikner 80 (uppl. 1912). Nu sitter han åter hemma, / Där förr han satt / Och knogade med sin läxa, / Tills meningen han fick fatt. Bååth GrStig. 70 (1889). Sådana, som .. måste knoga lifvet igenom med ekonomiska bekymmer och försakelse. Söderblom Herdabr. 14 (1914). Hellre kläda sig bra, .. än att hålla på och knoga och samla ihop besparingar, som staten .. skall tillägna sig! SvD(A) 1929, nr 112, s. 4. 150—200 man knoga (vid elektricitetsvärket) dygnet om i skift. Därs. 1934, nr 11, s. 3. — särsk. refl. med åtföljande predikativ bestämning angivande resultatet av arbetet. GHT 1897, nr 33 A, s. 3. Knoga sig trött. Hammarström Gyckelm. 17 (1919).
4) (vard.) med möda l. besvär gå l. röra sig l. förflytta sig, gå långsamt l. tungt, ”kneka”, ”streta”, traska; äv. i fråga om mödosam l. långsam färd med fordon l. fartyg o. d. (Jag) fick .. se en liten tjock figur knoga uppe i backen ett stycke före mig. Ödman UngdM 1: 6 (1862, 1881). Vi vilja ha djup, vit snö, som knarrar under fötterna, när vi knoga till julottan en stjärnljus kall morgon. SvD(A) 1929, nr 350, s. 8. — särsk. i uttr. knoga sig till en plats, med möda förflytta sig till en plats. Balck Idr. 1: 361 (1886; i fråga om kanotsegling). Vi knogade oss uppför Nuolja genom björkhulten. OoB 1932, s. 210.
5) med ansträngning o. besvär bära l. förflytta l. forsla o. d. ngt (åt ngt håll l. till ngn plats).
a) (föga br.) tr. Har man med ytterlig ansträngning knogat främre delen af kroppen genom ett af dessa snår, så vill det en egen skicklighet till att äfven få den andra fri. Andersson Verldsoms. 1: 141 (1853). Och så knogade fyra man på sina axlar mig arma söndervärkta varelse i en täckt bår den långa vägen till klostret. Cederström Minn. 71 (1913).
b) i förb. med prep. med l. på (jfr 2) o. bestämning betecknande ngt som långsamt o. med möda bäres (i förb. med prep. med äv.: ngt som släpas l. drages o. d.), kånka på ngt. SöndN 1863, nr 22, s. 1. Tröga kampar knogade med lassen. Hultin VSkr. 3 (1867). Det var ju oskäligt att kronojägaren skulle knoga med dubbel börda. TurÅ 1892, s. 111. Knogande på matkorgar. GHT 1896, nr 125, s. 2. SvD(A) 1934, nr 48, s. 22.
Särsk. förb.: KNOGA AV10 4. (vard.)
1) till 4. Ekström Vandr. 36 (1871). Klinckowström BlVulk. 1: 44 (1911). särsk. i förb. knoga sig av; jfr KNOGA 4 slutet. Sundén (1886).
KNOGA BORT10 4. (vard.)
KNOGA FRAM10 4.
1) (vard.) refl.: gm arbetsamhet draga sig fram; jfr KNOGA 3 slutet. Jonsson .. ”knogade” sig fram på mycket litet. Wetterbergh Sign. 154 (1843). PT 1908, nr 224 A, s. 3.
2) (vard.) till 4; äv. bildl. Lundgren MålAnt. 1: 364 (1874). Vi knogade fram öfver kullfallna stammar i stillatigande gåsmarsch. TurÅ 1912, s. 235. särsk. i förb. knoga sig fram; jfr KNOGA 4 slutet; äv. bildl. Djurgårdens Surbrunn, bakom hvilken solen just nu knogade sig fram. (Lundin o.) Strindberg GSthm 2 (1880). Medan vi knogade oss fram över myrarna (så osv.). BygdFolk 1: 45 (1927).
3) (föga br.) till 5 a. JADahlgren (1791) hos Hjelt Medicinalv. 2: 188. På backiga, och understundom djupa, vägar, knoga dragare långsamt fram våra tunga varor. SvT 1852, nr 199, s. 2. Fahlcrantz Kyrkoh. 209 (1907). —
1) till 3: arbeta sig igenom (ngt), mödosamt genomgå (ngt); i sht i fråga om läsning l. studier o. d. OLevertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 303. Nyss ha vi knogat igenom en finansplan, som (osv.). GHT 1934, nr 9, s. 9. särsk. refl.; jfr KNOGA 3 slutet. Ett .. kansli, som hade att knoga sig igenom en fruktansvärd balans. Cavallin Kipling Wi 30 (1897).
2) till 4; äv. bildl., i fråga om genomlevande av en tidrymd o. d., närmande sig bet.: under strävsamt arbete genomleva (en tidrymd); jfr KNOGA 3. Att knoga igenom en hel lång, enformig vinter igen, utan att ha någon förströelse. Kuylenstierna-Wenster Ber. 120 (1898). Sedan återstod .. att, då man knogat igenom ett stycke gles skogsmark .., klättra på alla fyra upp till toppen. TurÅ 1907, s. 251. —
KNOGA IHOP10 04, stundom HOP4. (vard.) till 3.
1) gm strävsamt arbete samla l. skrapa ihop (pänningar o. d.). Holmberg 1: 985 (1795). Ramberg Svarta 143 (1911).
2) med möda åstadkomma (ngt), mödosamt sätta ihop (ngt). Med stor möda knogade mannen ihop ett svar (på brevet). Janson Ön 135 (1908). —
KNOGA IN10 4. (vard.) till 5 b, i förb. med prep. med. Ett par bärare knogade in (i våningen) med en soffa. Lindqvist Stud. 17 (1906). TurÅ 1914, s. 87. —
KNOGA PÅ10 4. (vard.)
1) till 3: arbeta ivrigt o. ihållande, arbeta raskt för att bliva färdig. SöndN 1867, s. 71. Cederström Ströft. 141 (1915).
2) till 4: ihärdigt o. med möda gå l. röra sig, fortsätta att gå osv. Brunte knogade på af hjertans lust. Schröder MinnSkog. 211 (1888). Larsson Vandr. 28 (1909). —
KNOGA UPP10 4 l. OPP4. (vard.)
1) refl.: gm arbete komma upp (till ngt), arbeta sig upp (till ngt); jfr KNOGA 3 slutet. Beckman Främl. 69 (1885). Simpelt folk, som knogat sig upp till rikedom. Lidforss DQ 1: 120 (1888). Jolin 3 (1913).
2) till 4. Blanche Tafl. 3: 163 (1857). Vi knogade upp till den högsta toppen (av Kinnekulle). Ödman VårD 1: 61 (1884, 1887). Vesterlund Skolm. 25 (1924).
3) (föga br.) till 5 a. Strindberg Hems. 43 (1887). På fördäck håller ett lag franska stuveriarbetare på att knoga upp resgodset. Cederschiöld Manh. 6 (1916). —
Avledn.: KNOGARE, m.||(ig.). (numera bl. i Finl., se RNordenstreng i FoU 16: 75 (1903)) till 2: sparsam person, sparare; gnidare, snålvarg. Porthan BrefSamt. 1: 26 (1779). Dalin (1852; angivet ss. fam.). Cannelin (1921). —
KNOGERI, n. (†) till 2: sparsamhet; gnideri. Calonius Bref 43 (1794). Schopenhauer Gabr. 3: 62 (1824).
Spoiler title
Spoiler content