[fsv. knutogher; avledn. av KNUT, sbst.1; jfr d. knudet]
1) (mindre br.) motsv. KNUT, sbst.1 1:försedd med knutar. Emedlertid gisslade sig munkarna alfvarligt med de knutiga piskor som hängde vid deras gördlar. Frere Stånd. 1: 18 (1810). Öfver .. (tagelskjortan) hade .. (Kristina från Stumbelen) kastad en grov ylleklädnad, som om lifvet fasthölls af ett knutigt rep, som skar in i hennes sidor. Schück i 3SAH 27: 118(1915). — särsk. (numera föga br.) bildl.: krånglig, besvärlig; jfr KNUT, sbst.1 1 b δ. Bliberg Acerra 52(1737). Stackars Carl; du har nog haft det bra knutigt ibland. Wetterbergh Altart. 391(1848).
2) (i sht i fackspr.) motsv. KNUT, sbst.1 2(e, g): full med förtjockningar l. knölar l. knutar; knölig; knottrig. Schroderus Dict. 179(c. 1635). De Trän, hvilckas grofva och knutige Stamm, blifvit igenom så många och långlige Åhr härdad. Ehrenadler Tel. 667(1723). Knutigt uppsvällda leder (på en växtstam). Arrhenius Bot. 34(1857). Den knutiga eken och det släta valnötsträdet. Åkerman Rolland Col. 11(1919). — särsk. (föga br.) i utvidgad anv., om person: som är (kort o.) av kraftig kroppsbyggnad (av ”segt virke”). Sydlapparna — äkta lappar enligt gängse begrepp, jämnsmå och knutiga. Manker Jokkm. 54(1928).
Avledn.: KNUTIGHET, r. l. f. (-ig- 1734 osv. -og- 1734—1741) särsk. till 2. Serenius(1734; under knottiness). Östergren(1930).
SAOB
