KNUTA knɯ3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. knutte, t. knuten, eng. knout, v.; avledn. av KNUT, sbst.2]
(i fråga om ä. ry. förh.) slå (ngn) med knutpiska, låta (ngn) smaka knutpiskan, giva (ngn) knut. 20. (dec. 1712 i Tobolsk) Högz fingren af 6 st:n ryssar, sedan de alle blifvit först knutade. HH XVIII. 4: 58 (1712). Nordenström Gogolj Rev. 62 (1908).
