KONCILIERA kon1silie4ra l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. konzilieren, fr. concilier, ävensom eng. conciliate, av lat. conciliare, förena, skaffa, avledn. av concilium (se KONSILIUM, sbst.1). — Jfr KONCILIANT]
1) (numera knappast br.) sammanjämka, bringa till samstämmighet l. överensstämmelse (med ngt); förlika; ena, förena. Dijkman Obs. F 7 a (1686). I anseende till Ridderskapet och Adeln .. blifver denna utväg ännu svårare att conciliera med den rätt den äldsta i hvar Slägt är tillagd. AdP 1789, s. 928. Hellström RedKav. 56 (1933).
2) (†) förvärva, skaffa (ngn l. sig ngt); vinna (ngn) för sig. Att Radzewil både ville Kongl. M:t sit få och conciliere Kon. M:t de andre Littowers votum. OxBr. 10: 335 (1632). Kellgren (SVS) 6: 213 (1788).
