[jfr t. konsonanz, eng. o. fr. consonance, av lat. consonantia, avledn. av consonans (se KONSONANT)]
mus. förhållande(t) att två l. flera toner, då de ljuda samtidigt, sammansmälta till en klangenhet, samklang, samljud; konsonerande intervall l. ackord; motsatt: dissonans. Rålamb 1: 127(1690). Fullkomliga konsonanser äro alla rena intervaller. Ofullkomliga konsonanser äro stora och små terzer och sexter. Wegelius Musikl. 1: 53(1888). Jeanson (o. Rabe) 1: 48(1927).
