KONSTANTINOPOLITAN kon1-stanti1nωpω1lita4n l. 0101004, m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; förr äv. KONSTANTINOPOLITANER, m.; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -tan 1851 osv. -taner, sg. 1635. -taner, pl. 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. konstantinopolitaner, eng. constantinopolitan, av lat. constantinopolitanus; till KONSTANTINOPEL]
mansperson från Konstantinopel; i pl. utan avs. på kön. Schroderus Os. 2: 435(1635).
Ssg: KONSTANTINOPOLITANER-ORDEN. (förr) viss munkorden. OPetri Clost. A 4 a(1528). —
