KONSTATERA kon1state4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. konstatieren, eng. constate; av fr. constater, till lat. constat, det står fast, 3. pers. sg. pr. ind. av constare (se KONSTANT)]
1) bevisa, ådagalägga riktigheten l. tillvaron av (ngt), fastslå, bekräfta, bestyrka; vitsorda; äv. med saksubj.; ofta svårt att säkert skilja från 2. Polyfem IV. 45: 1 (1811). Att .. det .. vore en konstaterad .. sanning, att bränvin vore .. skadligt. Liljecrona RiksdKul. 326 (1840). Debatterna .. lämnade endast det sorgliga resultat att konstatera, i hvilket eländigt skick den svenska arméen befann sig. De Geer Minn. 2: 49 (1892). Tillkallad läkare kunde endast konstatera dödsfallet. Cederschiöld Skriftspr. 319 (1897). — särsk. (†) refl., med saksubj.: bevisa sin riktighet l. tillvaro, bekräfta sig. Man .. (säger), att sanningen constaterar sig sjelf: med andra ord, att dess inre obedrägliga character är vissheten. Biberg 1: 309 (c. 1820). Denna underbara metall .. har sedan äfven blifvit sedd i Amerika .. och således konstaterat sig. Almqvist TreFr. 1: 103 (1842).
2) skaffa sig (själv) visshet om (ngt), förvissa sig om riktigheten l. tillvaron av (ngt); finna bekräftelse på (ngt); äv. med försvagad bet.: iakttaga tillvaron av (ngt), märka (ngt); ofta svårt att säkert skilja från 1. Konstatera faktum. (Han) säger sig .. ej hafva kunnat konstatera någon doft på grund af bristande finhet hos sitt luktsinne. Lindman SkandFjellv. 27 (1887). Sedan den talande till sin egen stora belåtenhet konstaterat denna brist i kramhandlarens bildning. Geijerstam LycklMänn. 197 (1899). SvD(A) 1934, nr 7, s. 3.
