[efter fr. contremander, av contre (se KONTRA) o. mander, påbjuda, befalla, av lat. mandare (se MANDAT)]
1) (gm en befallning l. order av annat innehåll) upphäva (en tidigare befallning l. order); beordra l. meddela att (ngt) skall inställas l. icke komma till utförande; giva återbud i fråga om (ngt); avbeställa (ngt). OxBr. 11: 629(1632). Desse Kongl: Ordre ähro oförsumligen effterkomne .., till dess dee blefwo Contra manderade. HSH 31: 151(1662). Emedlertid blef transporten til Finland contramanderad. Dahlberg Lefn. 82(c. 1755; uppl. 1911). Grefvinnan .. svarade kort ..: ”Festen blir icke af. Låt kontramandera alltsamman.” Topelius Fält. 2: 273(1856). Därpå kontramanderade han beställningen på kaffet. Wahlenberg Ruck Fästmö 382(1916).
2) (†) med personobj.: (gm nya order) kalla (ngn) tillbaka, återkalla (ngn). Befaltes skrifva ett breeff till [Öfversten för .. Smålandsryttarne], och contramendera folked. RP 1: 184(1629). NAv. 2/4 1657, nr 2, s. 1.
