SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONTRAKTION kon1trakʃω4n, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet contraction)
Etymologi
[jfr t. kontraktion, eng. o. fr. contraction; av lat. contractio (gen. -ōnis), vbalsbst. till contrahere (se KONTRAHERA)]
1) (i fackspr.) förhållandet att (ofta på grund av värmeförlust) draga ihop sig l. minskas i fråga om volym, sammandragning, hopkrympning. JernkA 1818, 1: 60. Den under afkylning (av stål) uppträdande maximala kontraktionen. Därs. 1908, s. 254. En kontraktion av jordens inre. Ymer 1919, s. 285. — särsk.
a) fysiol., biol. om muskelsammandragning l. av muskelsammandragning bestående värksamhet hos ett organ. VetAH 1810, s. 130. I de stora artererna kännas ännu de stötar, som uppkomma genom hjertats kontraktioner. Thorell Zool. 1: 82 (1860). Henricsson Hund. 37 (1923). — jfr HJÄRT-, KAMMAR-, MUSKEL-KONTRAKTION.
b) fys. om den sammandragning som en från ett kärl utströmmande stråle (av vätska l. gas) undergår på något avstånd från utströmningshålet. Fock 1Fys. 117 (1853). SvUppslB (1933).
c) om en kropps minskning i tvärskärningsarea på grund av sträckning. JernkA 1898, s. 39. Starck Hållf. 7 (1903).
2) språkv.
a) hopdragning l. förkortning av en språkform; förr äv. om synkope. Laurel SvSpr. 18 (1779). Kanske föreligger .. (i sjönamnet Bornan) samma kontraktion som den, hvilken af det västgötska sockennamnet Borghunda (1399) gifvit Borna. Landsm. XX. 1: 67 (1903).
b) förkortad skrivning av en språkform, förkortning, abbreviation. Friesen (o. Grape) CodArg. 50 (1928).
c) sammandragning av två vokaler till en l. till en diftong; jfr KONTRAHERA I 3. Aulin Krüger 13 (1853). Noreen VS 3: 41 (1905). — jfr VOKAL-KONTRAKTION.
3) metr. om det förhållande att en enstavig versfot representerar en normaltakt av två (l. flera) stavelser. Risberg SvVers. 144 (1905).
Ssgr (till 1): KONTRAKTIONS-FÖRMÅGA. särsk. fysiol., biol. till 1 a. Hygiea 1841, s. 349. Muskelns kontraktionsförmåga. Bergmark Nervsj. 199 (1931).
-HYPOTES(EN). geol. = -TEORI(EN). Ramsay GeolGr. 67 (1909).
-TEORI(EN). geol. den teori som (särsk. för förklaringen av de veckade bärgskedjornas uppkomst) antager att jordklotet undergått o. undergår krympning gm värmeförlust. Ymer 1919, s. 286.
Spoiler title
Spoiler content