publicerad: 1938
KRIMINAL krim1ina4l, adj. o. sbst. r. (l. m.); ss. sbst. best. -en, äv. -n.
Ordformer
(förr äv. skrivet cri-)
I. [jfr t. kriminal, eng. criminal; av lat. criminalis, avledn. av crimen, brott; jfr KRIMINELL] (numera knappast br. utom ss. förled i ssgr) adj.: som utgör ett (grovt, förr stundom med dödsstraff belagt) brott; som gäller l. hänför sig till (osv.) brott l. brottmål l. brottslingar; brotts-, brottmåls-, brottslings-, brottslighets-; jfr KRIMINELL 1 o. 2. Bergv. 1: 56 (1624). Per Thorsonss hustru hadhe icke alleenast brutet sitt ächtenskap, vthan sölat sigh i bloodskam och giordt ett criminalt hoor. VDP 1673, s. 407. Criminale mål. Bergv. 1: 532 (1703). Den kriminala lagstiftningen. Livijn 2: 282 (1834). Östergren (1930 angivet ss. mest förekommande i ssgr).
II. [elliptiskt för vissa ssgr till I] sbst.
1) (†) = KRIMINAL-LAG, -RÄTT; i sg. best. Biberg 3: 406 (c. 1823). Ni har ju ett riktigt experimentalfält för er med civillagen på ena sidan och kriminalen på den andra. Blanche Våln. 688 (1847). Nyblæus Straffr. 26 (1852).
Ssgr (till I; i sht i fackspr.): A: KRIMINAL-ANTROPOLOGI. vetenskap som söker fastställa de orsaker till brottslighet som ligga i de enskilda brottslingarnas fysiska o. andliga beskaffenhet; jfr -PSYKOLOGI. NF 19: 283 (1895). —
-AVDELNING~020.
-DOM. (kriminal- 1684—1695. kriminals- 1641) (†) dom i brottmål, brottmålsdom. VDBötB 1641, s. 196. LMil. 4: 662 (1695). —
-DÅRE. (i fråga om bruklighet jfr DÅRE 2 anm.) sinnessjuk förbrytare; äv. (vard.) ss. okvädinsord. RiksdRevStatsv. 1899, s. 31. GHT 1934, nr 86, s. 3. —
-EXPEDITION. (förr) i hovrättskansli: avdelning för behandling av brottmål. SvStatscal. 1813, s. 8. Därs. 1928, s. 82. —
-LAG, r. l. m. strafflag. GT 1788, nr 25, s. 1. Riksens Ständer äga gemensamt med Konungen magt at stifta allmän Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag. RF 1809, § 87. SvRiksd. II. 14: 39 (1934). —
-MUSEUM. innehållande olika slag av förbrytarredskap, samlingar av material från brottmålsutredningar m. m. 2NF 18: 1432 (1913). —
-MÅL. (numera mindre br.) brottmål. Abrahamsson 670 (1726; efter handl. fr. 1683). Annerstedt UUH II. 2: 8 (1909). —
-PATIENT. på offentligt sinnessjukhus vårdad sinnessjuk l. psykiskt abnorm person som sakfällts (åtalats) för brott (men förklarats straffri). BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 54. —
-POLIS. (kommunal l. statlig) polisorganisation (polisavdelning) för uppspårande o. utredande av begångna brott; äv. om lokal för kriminalpolisavdelning. AB(A) 1918, nr 48, s. 5. —
-POLITIK. (sammanfattningen av de riktlinjer man följer vid) bekämpande av brottsligheten (under hänsynstagande till dess orsaker o. olika motåtgärders värkningssätt); läran om denna (samhälls)värksamhet. SDS 1895, nr 460, s. 2. —
-PROTOKOLL(ET). (i fråga om ä. förh.) protokoll vid domstols (särsk. hovrätts) handläggning av brottmål. Serenius G 4 a (1734). Under en session satt jag några gånger vid kriminalprotokollet i Svea hofrätt. De Geer Minn. 1: 61 (1892). —
-PSYKOLOGI. den del av kriminologien som sysselsätter sig med brottslingarnas själsliv; stundom liktydigt med kriminalantropologi. VerdS 155: 8 (1908). —
-RÄTT, r. l. m. (numera mindre br.) straffrätt. Lindfors (1815). Minnesskr- 1734Lag 2: 839 (1934). —
-SAK. (kriminal- 1618—1934. kriminals- 1635) (numera föga br.) brottmål, brottmålssak. SUFinlH 5: 378 (1618). Minnesskr1734Lag 2: 836 (1934). —
-SOCIOLOGI. vetenskap som studerar brottsligheten ss. samhällsföreteelse o. därmed sammanhängande sociala förhållanden. VerdS 155: 8 (1908). —
-STATISTIK. statistik över brott(mål) o. d., brottmålsstatistik; den del av kriminalsociologien som arbetar med statistiska metoder. Geijer I. 6: 123 (1839). SvUppslB 16: 22 (1933). —
-TEKNIK. läran l. den praktiska kännedomen om exakta metoder att upptäcka brott o. uppspåra förbrytare. SDS 1929, nr 43, s. 12. Handbok i kriminalteknik. Söderman o. Fontell (1930; boktitel).
B (†): KRIMINALS-DOM, -SAK, se A.
Avledn.: KRIMINALARE, m. (vard.) till II 2: person anställd vid kriminalpolisen. DN(A) 1929, nr 222, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content