publicerad: 1938
KUNGLIG kuŋ3lig2, äv. (numera bl. i arkaiserande stil) KONGLIG koŋ3lig2 (ko`nglig (med) sl(utet) o Weste; jfr Moberg Gr. 88 (1815)) l. (numera bl. i högre stil) KONUNGSLIG kå3nuŋslig2, äv. 320, l. konuŋ4slig l. kå-, förr äv. KUNGSLIG l. KONGSLIG; adj. -are (i bet. 3). adv. -A (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 2497 (c. 1755)), -EN (†, G1R 18: 249 (1547), Afzelius Sag. X. 1: 207 (1864)), -T. Anm. 1:o I sådana förb. som (hans, e(de)rs) kunglig höghet, majestät användes numera i sg. bl. den oböjda formen kunglig (vanl. förkortad kungl.), ännu ngn gg skriven konglig (förkortad kongl.). 2:o Skrivningen kong- motsvaras numera i regel av uttalet kuŋ3-.
Ordformer
(kong- (kång-) 1530—1930. konge- 1561—1809. kongs- 1575—1744. kon(n)ing- c. 1565—1568. kon(n)ug- c. 1565. kon(n)ung(e)- 1527—1826. konungs- (kånungs-) 1521 osv. kung- 1593 osv. kunge- 1561—1746. kungs- 1629—1742. -lich 1614 (: kongzliche, sg. best.). -lig(h) 1521 osv. -ligit (-liget), n. 1526—1718. -likt, adv. 1850)
Etymologi
[fsv. konung(s)liker, kongelig m. fl. former; jfr d. kongelig, ä. d. konninglig, isl. konungligr, kongligr, mnt. koningeslik, fht. kuninglik, mht. küniclich, t. königlich, eng. kingly; avledn. av KONUNG, sbst.1 Vissa former kunna utgå från l. ha rönt inflytande av mnt.]
1) som gäller l. har avseende på l. tillhör l. utgår från en konung (se KONUNG, sbst.1 I 1) (l. drottning) l. konungs (l. drottnings) familj; äv.: som är konung (l. drottning) l. härstammar från en konung (l. drottning); konunga-, kunga-. Kunglig värdighet. Kunglig krona. Av kunglig börd. Kungligt blod. Kungliga personer. Den kungliga familjen. Det kungliga huset. Det kungliga hovet. Kungliga slottet. Kunglig nåd. Under kungligt beskydd. Kunglig höghet, se HÖGHET 4. Kunglig majestät, se MAJESTÄT. Kunglig majestäts kansli, se KANSLI 1 a. Kunglig regering, se REGERING. Kunglig rätt, se RÄTT, sbst. Kungelige Ord .. som medh rätta borde wara fasta. G1R 1: 19 (1521). Een Konungsligh befalning. Dan. 6: 7 (Bib. 1541). Kongligh titell. Svart G1 71 (1561). (Drottning Kristina) Skal föra Kunglig Macht. Stiernhielm Jub. 131 (1644, 1668). Gripsholm gammalt kungsligit säte i Mälaren. Rudbeck Atl. 1: 408 (1679). (Hjort o. rådjur) voro kongliga djur, hvilka det var förmenadt menigeman att jaga. Hildebrand Medelt. 1: 207 (1880); jfr KUNGS-DJUR. (†) Konungh Sigismundi eedh, then han giordhe .. vthi sin konnunglige cröning i Vpsala. SvTr. V. 1: 146 (1603). — jfr HÖG-KUNGLIG. — särsk.
a) i pl. best., substantiverat, om (personer tillhörande) den kungliga familjen. Mörk Ad. 1: 30 (1742). De kungligas nyår. SvD(A) 1934, nr 1, s. 12 (rubrik).
b) (i fråga om förh. i konstitutionella stater) i utvidgad anv., om fullmakt o. d.: som utgår från (konungen i) regeringen. Kunglig fullmakt. Kungligt brev; jfr BREV 1. Kunglig proposition. Kunglig förordning. Konungligh befalning och fulmacht. Gustaf II Adolf 14 (c. 1620). Kongligit bref. Linc. (1640). Kuylenstierna Statsmaskin. 70 (1926).
c) i utvidgad anv., om huvudstad där konungen bor; numera bl. skämts. (i parodisk stil) i uttr. kungliga huvudstaden, om Stockholm. Then Konungsligha stadhen (dvs. Rabba). 2Sam. 12: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: konungastaden). Wår Kong:e Stad Stocholm. G1R 19: 341 (1548). Thenne Konungzlige Hoffuudstaden (dvs. Sthm). Elimæus POlai C 1 b (1618). Herr Chefdirektören E. Å. från k. Huvudstaden. GrönkVBl. 1936, nr 11, s. 2.
2) som är anställd i tjänst hos l. som är anhängare av l. hyser tillgivenhet för en konung (l. drottning). Konungzlige Rådh och Commissarier. RARP 1: 31 (1627). Thet kungeliga Gvardet. Spegel Dagb. 47 (1680). Engelsmännen äro det mest kungligt sinnade folk jag känner. Westermarck Minn. 260 (1927). — särsk.
a) (†) i pl. best., substantiverat, om en konungs trupper l. anhängare. Så snaart .. (konung Sigismunds o. hertig Karls trupper) bleffve hvar andra varse, begynntte the konungzlige straxt skiuta. HH 20: 273 (c. 1640). HSH 7: 287 (c. 1800).
b) i utvidgad anv., i benämningar på vissa statliga ämbetsvärk l. institutioner l. där anställda tjänstemän i ett konungarike. Den konunglige hoffrätt. AOxenstierna 2: 259 (1616). Stadga .. Om alla Nyskreffne Wärkz Censerande i Rijket .. och Exemplars inlefwererande til Kongl. Archivum och Bibliotheket aff alt thet som tryckt warder. (1684; titel). De unga männen i verken buro titeln af kungliga sekreterare. De Geer Minn. 1: 60 (1892). Kungliga operan och Kungliga teatern i Stockholm. 2NF (1911).
c) ss. bestämning till en persons yrkesbeteckning l. dyl. för att angiva att ifrågavarande person är antagen ss. leverantör till konungen l. ngn av dennes familj; äv. i titel som innehas utan motsvarande prestationsskyldighet. Kunglig hovleverantör. Tryckt hoos Ignatium Meurer, Kongl. Booktr. Åhr 1668. Stiernhielm Cup. Titelbl. (1668). Kunglig målaren Gustaf Rydbergs begravning. SvD(A) 1933, nr 282, s. 5.
d) i förb. med ett nationalitetsbetecknande ord, närmande sig bet.: officiell(t erkänd); särsk. användt (i mer l. mindre förlöjligande avsikt) ss. bestämning till ett sbst. som betecknar egenskap, för att angiva denna ss. utmärkande för ifrågavarande nation. En viss Kgl. Svensk nationalitet. SvLitTidn. 1819, sp. 346. Den kungliga svenska afundsjukan. Beckman Amer. 1: 147 (1883). Den kongl. svenska folkhumorn (skulle) icke .. varit sig lik, om (osv.). FrSmål. 26 (1893).
3) som passar l. anstår l. höves en konung (l. drottning); äv. allmännare: storslagen, magnifik, ”furstlig”; praktfull, lysande, ståtlig, präktig; stolt; ypperlig, utmärkt, utomordentlig. Konungen (i Persien) .. gaff vth Konungsligha skencker. Est. 2: 18 (Bib. 1541). Kan nw thet räknas wara Konungzligen handlat, at (osv.). Chesnecopherus Skäl Fff 1 a (1607). Jag .. tänkte till att traktera mig kongeligen. Ekeblad Bref 2: 22 (1657). Hurra gutår! / Just kungligt jag mår. Bellman (SVS) 1: 41 (c. 1770, 1790). Det konungsliga intrycket af .. (Sthms) belägenhet. Atterbom Minn. 41 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Han teg och plirade och hade kungligt roligt. Koch Arb. 266 (1912).
4) (†) till KONUNG, sbst.1 I 2: som tillhör kronan. Alla konungsliga saker (dvs. kronan tillfallande böter). RA I. 1: 117 (1529).
5) (i religiöst spr.) till KONUNG, sbst.1 I 3: som utgår från l. tillhör l. har avseende på Gud l. Kristus ss. härskare över världen o. människorna. Men j ären it vtwaldt slecte, it konnungslighit presterscap. 1Petr. 2: 9 (NT 1526; om Kristus' lärjungar). Then konnunxligha laghen (dvs. Guds lag). Jak. 2: 8 (Därs.; Luther: das konigliche gesetze; Vulg.: legem .. regalem; gr. νόμον .. βασιλικόν). Till .. (Kristus') konungsliga (ämbete räknas) .., att han såsom sin församlings konung och herre .. vårdar sig om henne. Fehr Und. 206 (1894).
6) [efter nylat. aqua vitæ regia] (†) i uttr. konungsligt brännvin, om ett slags starkt brännvin. L. Paulinus Gothus Pest. 83 a (1623).
Avledn. (till 1): KUNGLIGHET, i bet. 1 äv. KONUNGSLIGHET, förr äv. KONGLIGHET l. KUNGELIGHET, r. l. f. (kong- c. 1700—1847. konungs- c. 1700—1909. kung- 1742 osv. kunge- 1734—1761) [jfr d. kongelighed, t. königlichkeit]
1) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kunglig; kunglig värdighet, ställning ss. konung. De prydnader, som Konungsligheten anstodo. HC11H 6: 128 (c. 1700). (E. XIV ville) visa sig i hela glansen af sin kunglighet. Geijer SvFolkH 2: 153 (1834). Kunglighetens plikter. Johanson SpeglL 147 (1909, 1926).
2) konkret: kunglig person; ofta koll. l. i pl., om (medlemmar av) (den) kunglig(a) familj(en), de kungliga. Alla farhågor .. för Konglighetens maktlystnad (hava) alldeles försvunnit. Palmblad Norige Bih. 3 (1847). (Konserterna) bevistades av kungligheter. PT 1918, nr 101 A, s. 2. Kungligheten tågade ut (ur kyrkan). SvD(A) 1923, nr 123, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content