[fsv. kunder, motsv. ä. d. kund, kundt, isl. kunnr, got. kunþs, mnt. kunt, holl. kond, mht. kunt, t. kund, feng. cūþ (i ssgn uncūþ); till roten i KUNNA, v.1; jfr KUND, sbst.,KUNBAR,KUNGÖRA,KUNSKAP]
(†) (allmänt) känd, bekant, veterlig. HFinlH 1: 275(1545). At et rykte om någon penninge negociation vore utspridt, som genast hade bort blifva kundt. HSH 34: 155(c. 1730). — särsk. i uttr. med bet.: bekantgöra l. kungöra (ngt för ngn), upplysa (ngn om ngt), giva sig till känna o. d., t. ex.: giva l. göra l. låta (ngn ngt) kunt, göra (ngt) kunt för l. åt ngn, göra l. giva (ngn) kunt om ngt, giva kunt att .., giva sig kunt. Så snart att detta är refererat Hertigen, ville K. M:t giöra kuntt åth Stenderne sin resolution om gifftermålet. RP 14: 319(1650). (Vid vådeld måste husvärden) giöra sine näste grannar derom kundt och dem upwäcka. Stiernman Com. 5: 362(1692). Jagh vill medh dhetta Eders Ehrevördigheet kundt låta, huru såsom (osv.). VDAkt. 1697, nr 39(1696). Titt väsend .. / .. giöre mig richtige vägen helt kund. Österling Lärops. 253(1727). Hvad oss til älskog drar, hvad som til hat oss för, / Det ger sig icke kundt. CGCederhielm Vitt. 153(1740).
SAOB
