LATINER lati4ner, m.; best. -n; pl. =; förr äv. LATIN, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. den lat. formen latinus med pl. latini. Swedberg Schibb. 28(1716: The Latini). Därs. 152 (: en Latinus).
Ordformer
(latin 1696—1702 (: Latinom, dat. pl.). latiner, sg. 1689. latiner, pl. c. 1540 osv.)
1) invånare i det forntida landskapet Latium i Italien; förr äv.: romare; romersk författare; jfr LATINARE 1. OPetri Kr. 5(c. 1540). Sociale Bellvm kalladhes thet, som war emellan the Romare och Latjner. PPGothus Und. X 6 a(1590). Från Tyskan öfversatte du / båd Greker och Latiner. Tegnér (WB) 2: 175(1814). Grimberg VärldH 3: 367(1928). — särsk. (†) i utvidgad anv., om bokstav i latinet. C Q X äre främmande och Latiner och hafva intet göra uti Svenska orden. JBureus(c. 1640) hos Lindroth Bureus 114.
