SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LINEÄR lin1eä4r l. li1-, l. -æ4r, äv. LINJÄR linjä4r l. -æ4r, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-eär 1825 osv. -ier 1800. -iär 1789—1892. -jär 1889—1934)
Etymologi
[av fr. linéaire, av lat. linearis (se LINEAR). — Jfr LINEAL, adj., LINEARISK]
1) som utgöres l. består av en l. flera linjer; vars element äro linjer; jfr LINJE 1 a, b. AntT 4: 61 (1872). Den normandiska dekorationen är hufvudsakligen lineär. Hahr ArkitH 212 (1902).
2) som har avseende på l. utgår från l. har samband med en linje (särsk. en rät linje) l. konturlinjerna hos ett föremål o. d.; jfr LINJE 1 a, b, 2. 2VittAH 5: 85 (1789, 1796). Hos de högre organiserade djuren viker den planimetriska symmetrien för en linjär. Rydberg DSkön. 114 (1889). I (målaren) Bergmans konst (har det) kommit in ett livfullare drag av mera målerisk, mindre lineär uppfattning. DN(A) 1933, nr 52, s. 3.
3) som liknar l. har formen av en linje (se LINJE 1 a, b) l. som bildar en l. flera linjer (se LINJE 1 e, 3), linjeformig; jfr 4. Bergstrand Geol. 54 (1859). Liniära sprickor. Ribbing BarnFostr. 13 (1892). — särsk.
a) (i fackspr.) i uttr. lineär blixt, linjeblixt. NF 2: 685 (1877).
b) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera bl. mera tillf.) bot. avlång, smal o. någorlunda jämnbred; särsk. om blad, blomfjäll o. d. Agardh Vextsyst. 51 (1858).
4) (i fackspr.) som bildar l. löper i en rät linje; jfr 3. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 30. Kurvorna, som förlöpa nära nog linjärt. TMatFysKemi 1922—23, s. 105.
5) (i fackspr.) om matematisk(t) storhet l. förhållande: som grafiskt representeras av en rät linje; som är av första graden. Lindelöf AnGeom. 172 (1864). Lineära ekvationer med en obekant. Hedström o. Rendahl Alg. 16 (1915).
6) (i fackspr.) som har avseende på l. samband med ett föremåls utsträckning i längd (i första dimensionen); längd-; jfr LINJE 1 c (ε). Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 56. Hos fasta kroppar måste man skilja emellan kubisk och lineär utvidgning. Fock 1Fys. 395 (1854). Linjärt mått. Bildmark Entrepr. 159 (1921).
7) mus. som bildar en linje (se d. o. 11 d β); som har avseende på l. samband med en melodilinje l. melodilinjer. Musikens lineära element, melodien. NutMusL 1921, s. 41. — särsk. om polyfon musik o. d.: som är uppbyggd (utan iakttagande av reglerna för ackordens harmoniska samklang o. regelrätta upplösning) med hänsyn enbart l. huvudsakligen till den självständiga utformningen av olika jämsides löpande melodilinjer (samtidigt utförda melodistämmor); jfr ATONAL. SDS 1925, nr 151, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content