LITURG litur4g, i Sveal. äv. -ur4j, m.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast användes den lat. formen lithurgus. Oldendorp 2: 282(1788; om utländska förh.).
Etymologi
[liksom t. liturg, eng. liturge, av lat. liturgus, av gr. λειτουργός, offentlig tjänsteman, präst, av λεῖτος, offentlig (till λεώς, λαός, folk (jfr LAIKER)), o. -εργος, som arbetar, till ἒργον, arbete (jfr KIRURG,VÄRK,n.)]
kyrkl. i svenska kyrkan, om präst som förrättar altartjänst. Sjungande liturg, som sjunger sångpartierna i mässan. Reuterdahl InlTheol. 427(1837). JulbGbg 1931,s. 125. —
