LONGÖR loŋgö4r l. -œ4r, r.; best. -en, äv. -n; pl. (i konkret anv.) -er.
Etymologi
[av fr. longueur, till long, longue, lång, av lat. longus, lång (se LÅNG)]
eg. o. urspr.: långrandighet, långtrådighet; nästan bl. konkret, om långrandigt, ”dödt” parti i en bok, ett skådespel, ett musikstycke o. d.; äv. allmännare. Vådevillen var ganska rolig men hade sina longörer. Dahlgren 1Ransäter 300 (i handl. fr. 1843). Stämningen var glad / Och fri ifrån longörer. Wennerberg 1: 33 (1881). DN(A) 1932, nr 29, s. 5.
