MANTILJ mantil4j, r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. MANTILJA mantil3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or, ngn gg (med span. pl.) -as (Siwertz Sel. 2: 58(1920; om spanska förh.)).
[liksom t. mantilla, mantille, eng. mantilla, av fr. mantille resp. span. mantilla, av lat. mantellum (se MANTEL)]
eg. o. urspr.: en i Spanien o. länder med spansk kultur av kvinnor buren spetsslöja som är draperad över en hög kam i håret o. faller ned över axlarna; förr äv. om ett i Sv. förekommande damöverplagg av lättare tyg l. av spetsar, vilket bars över axlarna. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 12(1753). Den der Damen i mantillen, / Det är min GrandTante, kära barn. Lenngren (SVS) 2: 175(1796). Stolt hon bär mantiljen än. Fröding NDikt. 6(1894). Under den milda årstiden var mantiljen promenadplagget par préférence. Kleen Kvinn. 164(1910; om förh. på 1850-talet). Lindström Blåst. 136(1928). — jfr BERT-,ECHARPE-,SAMMETS-,SIDEN-,SOMMAR-,SPETS-MANTILJm. fl.
