[fsv. menföre; jfr d. menføre, nor. dial. meinføre, dåligt före; antingen ssg av MEN, sbst.1, o. FÖRE, sbst. l. avledn. av MEN-FÖR(se d. o. 1)]
svårighet att komma fram (till lands l. till sjöss, i sht på grund av rådande snö- resp. isförhållanden); dåligt före l. väglag; i sht om dåligt slädföre; äv. bildl. G1R 4: 144(1527). (I februari 1801) föll mycken Snö, hvaraf blef något mehnföre. VetAH 1804, s. 280. När det är menföre på hafvet, sitter Ålänningen fången. Topelius Lb. 2: 43(1875). Snart lade sig fjärden i menföre med is, som hvarken bar eller brast. Hildén 3Ber. 7(1918). SvD(A) 1929, nr 304, s. 14 (bildl.).Påförande av snö vid menföre. SFS 1931, s. 439.— särsk. (†) om naturföremål o. d. som hindrar l. försvårar framkomligheten. FörarbSvLag 5: 188(1713).
Ssgr: MENFÖRES- l. MENFÖRS-DAG. (-föres-) (tillf.) jfr -tid. Under menföresdagarna. Månsson Rättf. 2: 419(1916). —
-SLÄDE. släde som användes under menförestiden. SvKulturb. 1—2: 53(1929). —
