SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRE fö3re2 l. fœ3-, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(fore GR 8: 209 (1533))
Etymologi
[fsv. före, fore, motsv. dan. o. nor. føre, isl. færi; till FÖR, adj. 2. Jfr fsax. gifōri, nytta, fht. gafuori, passande tillfälle, nytta, husgeråd]
1) (†) möjlighet att transportera ngt, transportlägenhet; transport. (Sv.) Före .. (lat.) Vectura. (gr.) φορεῖον. Schroderus Dict. 40 (c. 1638). Synes .. intet så olikt, att folket har .. haft vigare före härifrån Nilen till Pyramiderne än .. från den andra orten. Eneman Resa 1: 197 (1712). Ett öre i hvart före .. (dvs.) i hvar flyttning förloras ett öre. Granlund Ordspr. (c. 1880). — [jfr isl. færi] allmännare: tillfälle l. läglighet (att komma fram). (Kain) hölt thet så före, at hwar hans broder wore aff wägen för honom, skulle han sedhan haffua radha (dvs. lätt l. bekvämt) före, och wara vthan all bekymmer. LPetri 2Post. 167 b (1555).
2) möjlighet för fordon o. d. att komma fram med hänsyn till vägbanans beskaffenhet; beskaffenhet av en väg (l. av vägarna) med hänsyn till farbarheten, väglag; särsk. om sådant väglag som gör det (jämförelsevis) lätt att framföra ett fordon; oftast om snö- (l. is)bana för släde: slädföre l. elliptiskt för detta ord. Godt, dåligt, elakt, förr äv. ondt, hårdt, skarpt före. Ett klingande före. Det sista snöfallet bättrade på föret. Föret tager (har tagit) slut (förr äv. föret brister, bryter opp, har slagit opp), töväder gör osv. slut på slädföret. Skicka varorna med första, med sista föret, dvs. så snart det blir slädföre, resp. mot slutet av slädförestiden. Det värsta (sämsta) föret är i portgången (portlidret) (ordspr.), början av ett företag är alltid det svåraste. GR 2: 45 (1525). Synes best wara at .. (kopparn) oforsummelige forskickas til Örebro medhan föret står. Därs. 7: 280 (1531). Därs. 10: 286 (1535). Skynde tich .. genom natt och dag, för änn föret går platt vtaff och wårfloden kommer. Därs. 16: 156 (1544). The Oxer, som icke skickes hijt vp för änn seent på hösten, och j thett wärste före, bliffwe platt v(t)dreffne. Därs. 342. OxBr. 8: 11 (1627). Prosteting .. (skall) hållas .. emillan Alla Helgona tid och Thomasmesso, så widt föret tillåta kan. KOF II. 2: 247 (c. 1655). Carl XII Bref 255 (1704). Så blefvo ock hästarne af isvägen och det skarpa föret slöskodde. Nordberg C12 1: 673 (1740). I slättbygden göra två a tre dags-medjor slut på alt föret. VetAH 1755, s. 191. Det sjungande föret har lockat hit en ovanlig mängd folk. Törneros Brev 2: 46 (1827; uppl. 1925). VexiöLT 1846, nr 8, s. 1. Föret lär vara bottenlöst. FRuneberg (1850) hos Strömborg Runebg IV. 2. 1: 155. Färden öfver Storsjön var ytterst mödosam genom segt före och snötjocka. SD(L) 1898, nr 72, s. 4. På klingande före. Klint (1906). — (†) bildl., i uttr. sist på föret, till sist. Denne Skuld är gemenligen den som sidst på föret betalas. Johansson Noraskog 1: 73 (i handl. fr. 1785). — jfr BAR-, BIL-, DAGS-, FLEN-, HÖST-, IS-, KLABB-, LAND-, MEN-, PORT-, SKID-, SKRINN-, SLINK-, SLÄD-, SLÄNG-, SNÖ-, SOMMAR-, TÖ-, VINTER-, VÅR-, VÄG-, ÅK(E)-, ÖNSKE-FÖRE m. fl.
3) (†) ställe där man kan komma fram, vad. (Lat.) Vadum .. (sv.) Fööre eller wad ther en kan gå öfuer. VocLib. avd. 4 (c. 1580).
4) sträckning, stråk; i ssgn DAL-FÖRE.
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. nor.] (†) värktyg, redskap, don; i ssgn ELD-FÖRE.
6) [jfr motsv. anv. i nor.] (knappast br.) tillstånd, tillställning. (Han blev) Bortspolad med cirkusen och allt. Jo, det har varit ett före, skall jag säga kapten. Högberg Jim 184 (1909).
7) [jfr liknande bet.-utveckling hos FÄRD] (†) följe, sällskap; i uttr. vara i flock och före; jfr FLOCK, sbst.1 2 a α. Alla som wåre j flock och fore att slå sama dreng j hiäl. GR 8: 209 (1533).
Ssgr (till 2): A: FÖR-FALL fö3r~fal2 l. fœ3r~, sbst.1 (för- 1699—1907. föres- TurÅ 1900, s. 246 (fr. Medelpad)) [jfr FALL VIII, sv. dial. förfall samt nor. dial. førefall] (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Österb.) dåligt före, menföre; menförestid; tid då vattnen hålla på att tillfrysa l. gå upp o. det varken bär l. brister. Den tiden war wärsta förfallet och floden i fiellet. SvFmT 10: 315 (1699). Om hösten, när sjöar och kärr hålla på att tillfrysa, är en ofarbar tid, som kallas förfallet. Læstadius 1Journ. 471 (1831). PT 1907, nr 146, s. 3. —
-FALLS-TID(EN), sbst.1 (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Österb.) Förfallstiden (går) g(ång)p(ost) (mellan Holmön o. Umeå). Postanstaltsfört. 1916, s. 14.
B: FÖRE-FÖRHÅLLANDEN, pl. (tillf.) SD 1915, nr 353, s. 1.
C: FÖRES-FALL, se A.
Spoiler title
Spoiler content