METALLOID met1alωi4d l. me1-, l. 01—, l. -lå- l. -lo-, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. metalloid, fr. métalloide; av METALL o. gr. -ειδής, liknande]
kem. grundämne som icke hör till metallerna o. som saknar (tydlig) metallisk karaktär (bl. a. den för metallerna utmärkande glansen o. hållfastheten o. mer l. mindre äv. förmågan att leda värme o. elektricitet); förr äv. om den syrefria delen av syror o. baser; förr äv. benämning på de lätta metallerna. Lyceum 2: 151 (1811). Berzelius Kemi 2: 5 (1812). Dens. FörsökMin. 33 (1814; om den syrefria delen av syror o. baser). Dalin (1871; om lätt metall). Den gamla indelningen af elementerna i metaller och metalloider grundar sig egentligen endast på fysisk olikhet. Rosenberg OorgKemi 362 (1888).
Avledn.: METALLOIDISK, adj. (numera mindre br.) kem. som har avseende på l. hänför sig till o. d. metalloid(er), som har de egenskaper som utmärka metalloider; förr äv.: metalliknande, metallartad. Dalin (1871). WoJ (1891).
