MINISTRANT min1istran4t l. mi1-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av t. (o. eng.) ministrant, till lat. ministrare, betjäna, till minister (se MINISTER)]
(numera bl. om romersk-katolska förh.) person (vanl. lekman, t. ex. korgosse l. diakon) som assisterar mässförrättaren (”celebranten”). Then tiänist, som ministranter göre till messen. RA I. 3: 92 (1593). Biskopen (läste) omvexlande med ministranterna .. syndabekännelsen (m. m.). PT 1908, nr 213 A, s. 2. Klockaren hade att fullgöra ministrantens uppgift vid gudstjänsten. Brilioth SvKyrkKunsk. 193 (1933). SvKyrkH 2: 708 (1941).
