MOLOKEN mω3~lω2ken, i vissa trakter äv. ~lωk2en, förr äv. MORLOKEN (mòrlókänn Dalin), adj. -ket; -kne, -kna; -knare; adv. -KET.
Ordformer
(mo- 1887 osv. mod- c. 1875—1898. mor- 1851—1887)
Etymologi
[sv. dial. moloken, molucken, morloken; av MOD, sbst.1, o. fsv. lokin, p. pf. till luka, stänga (jfr sv. dial. luken, loken, olustig, utmattad); jfr LOCK, sbst.2]
(ngt vard.) modstulen, nedslagen, sorgsen; slokörad; ngn gg bildl., om växt o. d.: slokande. SvTyHlex.(1851). (Hunden) låg bunden .., tyst och moloken och tungsint. Forsslund Djur 238(1900). Gellerstedt Gläntor 52(1909; om växt). Blickarna gingo från det ena molokna ansiktet till det andra. Oterdahl Skolfl. 48(1924).
