MONOKROM mon1okrå4m l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, sbst. r. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -chrom)
Etymologi
[jfr t. monochrom, eng. o. fr. monochrome; ytterst av gr. μονόχρωμος, enfärgad, av μόνος, en, ensam, o. χρῶμα, färg]
konst.
I. sbst., konkret: målning l. teckning utförd i (olika nyanser av) en o. samma färg. ConvLex.(1823). NF 11: 258(1887).
II. adj.: som har en enda färg, enfärgad; om målning l. teckning o. d.: utförd i (olika nyanser av) en o. samma färg. Upmark Lübke 166(1872). HantvB I. 7: 4(1939).
Avledn.: MONOKROMI1004, r. l. f. konst. abstr.: målning l. teckning i en enda färg. Bildt Ital. 180(1896). SvUppslB 19: 43(1934).
