NEKROS nekrå4s, r. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet har tidigast anträffats (i bet. a) i den lat. formen necrosis. Sönnerberg Loder 96(1799).
Ordformer
(förr äv. necr-)
Etymologi
[jfr t. nekrose, fr. nécrose, ävensom eng. necrosis; av lat. necrosis, av gr. νέκρωσις, dödande, bortdöende, till νεκρόω, dödar, till νεκρός (se NEKRO-)]
vävnadsdöd.
a) med. lokal vävnadsdöd; äv. i uttr. nekros av en vävnad o. d., bortdöende av en vävnad osv.; förr särsk. om (torr) brand i ngn del av bensystemet, benbrand; stundom äv. konkret, om nekrotiskt vävnadsparti; jfr GANGRÄN 2, MUMIFIKATION.Nekros, (dvs.) torr brand i benen. Svalin Ordl.(1847). 2NF 23: 206(1915; konkret). Uti lefvern medför kloroformnarkosen .. ibland t. o. m. nekros af lefvercellerna. LbKir. 1: 428(1920). jfr FOSFOR-NEKROS.
b) bot. bortdöende av celler (l. vävnad) hos en växt, celldöd. LAHT 1925,s. 641. —
