publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OBENAD, p. adj.1 om hår (l. frisyr): icke försedd med bena, utan bena; jfr bena, v.1 a. Murberg FörslSAOB (1791). —
OBENAD, p. adj.2 (mera tillf.) om fisk: icke benad, icke benfri; jfr bena, v.2 1. Murberg FörslSAOB (1791). —
OBENAD, p. adj.3 [till ben, sbst.1] (†) om gevärsstock o. d.: utan beklädnad av l. inläggning med ben (se ben, sbst.1 I 2 b); jfr förbena, v.2 1. ArkliR 1561, avd. 3. Rör blanckt med obenadtt Låde. Därs. 1561—63. —
OBENÄGEN. (o- 1524 osv. u- 1543)
1) motsv. benägen 1 o. 2: icke benägen l. hågad (för ngt), ohågad, ovillig. Obenägen för, äv. till ngt. Obenägen att göra ngt. Saa hoppes wy at han ther tiil icke obenegenn ær. G1R 1: 222 (1524). Vi (äro icke) obenägne att upptaga dig (i gesällskapet). Ambrosiani SvSkråämb. 146 (i handl. fr. 1820). Cronholm Lig. 14 (1839: för).
2) (numera föga br.) motsv. benägen 5: icke gynnsamt l. välvilligt stämd, icke välvillig; ogynnsam, obevågen, ogunstig; i sht i uttr. vara obenägen (e)mot ngn l. ngt l. vara ngn l. ngt obenägen. G1R 24: 319 (1554). Denne Mufti .. har altid varit obenägen emot de Christne. Björnståhl Resa 5: 33 (1776). Konungen var förslaget obenägen. Ehrenheim Minn. 78 (1912). Östergren (1933). särsk. (†) ss. adv.: icke välvilligt, ogunstigt, onådigt. Tag således icke obenägit up, at (osv.). Posten 1769, s. 457. Dalin (1853). —
2) (numera föga br.) till obenägen 2: obevågenhet; avoghet; särsk. i uttr. obenägenhet (e)mot l. för ngn l. ngt. SvTr. V. 1: 214 (1613). Richelieus här omnämnde obenägenhet emot Corneille. Benzelstierna Cens. 39 (1738). Gyllenborg Bält 114 (1785: för). Manderström PVetA 1859, s. 34. —
1) (†) icke omnämnd, icke omtalad; särsk. i uttr. lämna ngt obenämnt, förbigå ngt med tystnad; jfr benämna 1. VDAkt. 1736, nr 188 (: lemna). Wallin 1Pred. 1: 3 (c. 1830).
2) († utom i a) icke namngiven; utan (utsatt) namn; anonym; jfr benämna 2 (b). TullbSthm 8/6 1543. Thet och en klok Hollandsk obenämd Author, i .. (ett visst arbete) bekräfftar. Stiernhielm Arch. D 1 b (1644). Wallin Vitt. 2: 354 (1830). Dalin (1853). särsk.
a) [jfr t. unbenannte zahl] (fullt br.) mat. i uttr. obenämnt tal, tal som icke anger ngt visst slag av storheter l. ngn viss sort, tal som blott uttrycker ett antal; motsatt: benämnt tal; jfr benämna 2 b γ. Zweigbergk Räkn. 51 (1839). Hufvudräkning i de fyra räknesätten med så väl benämnda som obenämnda tal. Normalpl. 1878, s. 10.
b) i vissa äldre anatomiska benämningar; särsk. i uttr. obenämnda benet, om höftbenet; jfr namnlös 1 a. Cederschiöld Ordl. (c. 1847; under bäckensidben). Obenämnd artär. Auerbach (1913; om en från aortabågen utgående artär) [efter nylat. arteria innominata]. —
OBEPANSRAD, p. adj. (i fackspr., i sht mil. o. sjömil.) icke bepansrad; utan bepansring. Ling As. 568 (1833). Snabbgående obepansrade ångkorvetter. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. nr 4, s. 37. —
OBEPRYDD, p. adj. (†) icke prydd l. smyckad, osmyckad, utan prydnad(er). Helsingius (1587). JGOxenstierna 2: Föret. 6 (1796, 1806). Dalin (1853). —
OBEPRÖVAD, p. adj. (numera mindre br.) som icke blivit satt på prov, vars hållbarhet l. ståndaktighet o. d. icke utrönts, oprövad. Spegel Pass. 47 (c. 1680). Obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Östergren (1933). —
OBEREDD, p. adj.
1) (numera i sht i fackspr.) om råämne l. delvis bearbetat material o. d.: icke (slutgiltigt) bearbetad; obearbetad, oförädlad; oformad; äv. om föremål (produkt) o. d.: icke färdigställd; jfr bereda 1, 2. Tinne alzmechtigha hand (genom hvilka tu werldena aff obereedt empne skapat haffuer ..). Vish. 11: 17 (Bib. 1541). Stiernman Com. 3: 27 (1661; om ädelstenar). Till färgning användbara, oberedda växter och växtdelar. SFS 1906, nr 38, s. 12. HantvB I. 1: 278 (1934). (†) Oberede skytth (dvs. kanoner) som framdelles beredas skall. ArkliR 1554, avd. 11 (1563). särsk.
d) om mark l. åker o. d.: som icke gjorts tjänlig för odling l. färdig för sådd osv., icke bearbetad; jfr bereda 1 f. Verelius 184 (1681). (Bredsådd) å oberedd mark lämnar ett alltför dåligt resultat. Haller o. Julius 176 (1908).
2) (numera bl. mera tillf.) icke i ordning l. färdig l. redo; oförberedd; vanl.: som icke förberett sig; äv. i uttr. oberedd till ngt l. att göra ngt; jfr bereda 7, beredd 1. Elimæus MOlofsson B 2 b (1615). Jag är äfven för denna gången oberedd, at utföra någon fullständig Historia om denna Stat. Arbin PVetA 1773, s. 5. 2Kor. 9: 4 (Bib. 1917). Oberedd till strid. Östergren (1933). särsk. (i religiöst spr.): icke beredd (se d. o. 1 d); förr äv. i utvidgad anv., om ngns handlingssätt o. d.: som åstadkommer l. medför att ngn icke är beredd. Schroderus Os. 1: 798 (1635). Ingen oberedd vandel gör mig häpen för mit sista steg. Tessin Bref Föret. 5 (1756). Ve dem, som gå dit (dvs. till nattvarden) oberedda utan botfärdighet och tro. Franzén Pred. 3: 168 (1843). Snart skall den eviga dagens klarhet inbryta öfver oss. Och Du (syndare) är oberedd. Stridsropet 1884, nr 6, s. 3.
3) (numera bl. mera tillf.) som icke räknat l. räknar med möjligheten av ngt, som blir överraskad l. överrumplad av ngt, som icke väntar l. motser ngt, oförberedd; äv. i uttr. oberedd på ngt; förr äv. i uttr. oberedd mot ngt, icke rustad mot ngt; jfr beredd 1 c, e. Verelius Gothr. 134 (1664). Då .. (kommendanten på Kalmar slott) såg de grofva stycken framdragas och fästningen oberedd mot en belägring, gaf han sig i Hertigens händer. Dalin Hist. III. 2: 371 (1762). Besättningen, oberedd, blef dels nedergjord, dels tagen till fånga. Strinnholm Vas. 1: 125 (1819). Afzelius Sag. 6: 270 (1851: på). Malmström Hist. 3: 338 (1870). särsk. (†) i utvidgad anv., om händelse l. handling o. d.: som man icke räknat med, oväntad; överrumplande. Oberedda skiärmyslingar. Rudbeck Atl. 4: 207 (1702). En förväntad fördelacktig frid vandlades snart til et för oss oberedt alfvarsamt krig. Schönberg ÅmVetA 1796, s. 14. CVAStrandberg 1: 166 (1860).
4) (†) motsv. beredd 2: ovillig, ohågad. Lyckans blida Gunst är icke oberedd, / At wisa honom Wäg. Frese VerldslD 38 (1716, 1726). —
OBEREDSKAP. (mera tillf.) frånvaro av beredskap; bristande beredskap; förr äv. övergående i bet.: brist på utrustning. OxBr. 3: 58 (1623). Steffen Krig 1: 182 (1914). —
OBERIDEN, p. adj.
1) (i fackspr., i sht mil.) motsv. beriden 1: icke beriden, icke ridande, icke till häst; icke försedd med ridhäst(ar) till tjänstebruk. Carl XII Bref 230 (1702). Höpken 2: 336 (1761). Oberidet vapenslag. TjReglArm. 1889, s. 55.
2) (numera bl. mera tillf.) motsv. beriden 2, om riddjur: som icke bär ngn ryttare, utan ryttare; förr äv.: som ingen ridit, icke inriden. Oberijdin, otamdh. Linc. (1640; under intractatus). (Kapplöpningar) med oberidna hästar. NordT 1892, s. 31.
Spoiler title
Spoiler content