publicerad: 1903
BENÄMNA benäm4na, i Sveal. äfv. 032 (benä´mna Weste; ben`ämna Almqvist), v. -er, -de, -t, -d; se för öfr. NÄMNA. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. t.] (†) nämna, omtala; i sht i p. pf. I noger wtaff the benempda steder. G. I:s reg. 1: 137 (1523). Är Danmarcks Rijke(,) Swerige eller Norige icke vti szamma friid beneffnde. Därs. 10: 1 (1535). I thesse erlige gode mendz nervaro, som tillförende benemde ära. RA 1: 554 (1547). — särsk.
a) i uttr. benämna vid l. i namn, nämna vid namn. Heman och Jedithun, och the andra vthwalda som widh nampn benemde woro. 1 Krön. 16 (”17”): 41 (Bib. 1541). (De bönder som klagat öfver våra befallningsmän i Småland hafva) benempdt tich synnerligen i nampn. G. I:s reg. 16: 149 (1544).
b) i p. pf. ss. attribut i best. form utan artikel: nämnde, förutnämnde, ofvannämnde, bemälde, besagde. G. I:s reg. 16: 770 (1544). Han .. lade benämde Penninge Summa til samma Tempels bygning. Schroderus Liv. 44 (1626). Intogz allttsså benembde Anderss Swensche (på riddarhuset). RARP 3: 51 (1638). De nu i benämda bägge fästningar (dvs. Wismar o. Stettin) varande Kongl. Svenske Troupper. Nordberg 2: 329 (1740). Sahlstedt (1773). — jfr FÖR-, OFVAN-, VÄL-BENÄMND(E).
c) uttryckligen nämna l. angifva. Thet är it testament, thå en siwk man som döö skall skickar om sitt godz ath thet vthdelas skall någhrom benempdom erffuingom effter hans dödh. NT 1526, Förspr. s. 2 a. Den ordinantia .. som .. j vesteras giordis om the saker och sakafall som ther benempdis. G. I:s reg. 4: 288 (1527).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i sht i skriftspr.) i fråga om namngifvande l. betecknande; numera sällan i fråga om verkligt egennamn.
a) med angifvande af benämningen l. beteckningen: gifva (ngn l. ngt) namn af, kalla (ngn ngt l. ngn så l. så); i allm. i pass. (Kristus) bleeff .. allom them som honom lydha een saak (dvs. orsak) till ewogh salugheet, benempd vthaff gudhi en offuerste prest. Ebr. 5: 10 (NT 1526; Bib. 1541: kallat, gr. προσαγορευϑείς, Luther: genant). Rosenfingrad Morgonrodnan .. / Utaf Skalderna benämnes. Tranér Anakr. 63 (1830, 1833). En samling af flera öar och holmar benämnes ö-flock. Palmblad Geogr. 17 (1835, 1851). Svearna benämnde dem Diar eller Drottar, hvilka förestodo de allmänna offren. P. H. Ling († 1839) enl. Kindblad (1867). Den andre hette Kaare Vemundson, men benämndes Berdlu Kaare, förty han bodde på en gård, som hette Berdla. Svedelius Norge 13 (1866). Den vishet, som falskeligen så benämnes. 1 Tim. 6: 20 (öfv. 1883). Detta ”tal från altaret” — såsom det benämndes. Ljunggren SAHist. 1: 57 (1886). Greken Demirgian, som .. äfven benämndes ”demiurgen”. De Geer Minnen 2: 83 (1892). — särsk.
α) (numera föga br.) titulera. (Brefvet) Tær i (näml. Gustaf Trolle) hans naade saa wti föracte At i honom ey Annars (dvs. annorlunda) benemne en som han war för en han .. kom tiil rigisens rigement. G. I:s reg. 1: 161 (1523). Du benämner honom Kammar-råd, af artighet; egentligen är han Kammarrätts-råd. Almqvist (1842).
β) (numera bl. ålderdomligt) i p. pf. i fråga om verkligt namn: som heter (l. hette); vid namn. G. I:s reg. 2: 114 (1525). En öffuerste öffuer synagogan benemd Jairos. Mark. 5: 22 (NT 1526). Hans frilla benemd Rehuma. 1 Mos. 22: 24 (Bib. 1541). En liten stad .. Schöönbeck benämd. Dahlberg Dagb. 45 (c. 1660). A(nno) 1483 nedsatte sig den förste Boktryckare i Stockholm, Johan Snell benämd. Dalin Hist. 2: 804 (1750). Kellgren i 2 Saml. 7: 99 (1787). Dalin (1850). — särsk. (numera knappast br.) i förb. en benämnd, en person vid namn. En benemd Barrabas. Mark. 15: 7 (NT 1526; öfv. 1883: en, benämnd). RARP 7: 114 (1660). För någon tid har H. K. Maj:t updragit envoyén Greiffenheim at igenom en benämnd Bastian befodra et bref .. till Hennes Kejs. H. storförstinnan. Höpken 2: 234 (1752).
γ) (numera knappast br.) refl. i fråga om verkligt namn: (säga sig) heta, kalla sig. Karlen benämner sig (heter) Bergström. Almqvist (1842). Dalin (1850).
δ) (mindre br.) med prep. med. Dermed (dvs. med namnet Tarsis l. Tartessos) benämdes först den delen af Spanien .., som var rikast på ädla metaller. Nilsson Ur. 2: 105 (1864). Det sköna namnet, hvarmed I ären benämnde. Jak. 2: 7 (öfv. 1883).
ε) (numera knappast br.) närmande sig 1: beteckna l. omnämna (såsom). Herrans domsdag är särskildt benämnd såsom en Herrans dag. Thomander Skr. 1: 200 (1842). Romuald, Erkebiskop i Salerno .., benämner denna stad såsom ett redan af ålder berömdt hufvudsäte för medicinska studier. Strinnholm Hist. 3: 852 (1848). (Pelasgerna) blifva uttryckligen benämnda som barbarer. Nilsson Ur. 2: 58 (1862).
b) (mindre br. utom i γ) utan (uttryckligt) angifvande af benämningen: gifva namn åt (ngn l. ngt), med namn l. särskildt uttryck beteckna l. utmärka. Enligt le Gentil hafva Chinesarne .. indelat himeln i constellationer och tillika benämnt de samma. D. Melanderhjelm i VittAH 5: 19 (1789). Ett namn .. (hvarvid) benämnaren icke fäster någon vigt. Fries Utfl. 2: 102 (1852). Hermogenes (förnekade möjligheten af oriktiga namn), emedan hvarje namn är ett troget uttryck af den benämnandes .. vilja. Claëson 1: 188 (1858). Vi .. veta att ett annat tungomål — det arabiska — för att benämna kamelen besitter ett mångfaldigt större antal (ord). E. H. Tegnér i Ydun 58 (1869). — särsk.
α) refl. med prep. efter: (upp)kalla sig efter, taga l. bära namn efter. (Lycierna) benämna sig efter sina mödrar och icke efter sina fäder. Carlstedt Herodot 1: 166 (1832). Det samfund, hvilket benämnde sig efter honom (dvs. Kristus). Rydberg Ath. 486 (1859, 1866).
β) vara l. utgöra namn l. uttryck l. beteckning för. Läran om orden såsom efterbildande de föremål, de skola benämna. Claëson 1: 200 (1858).
γ) [jfr d. et benævnt tal, holl. een benoemd getal, t. eine benannte zahl] (fullt br.) mat. i uttr. benämndt tal, tal af ett visst uppgifvet storhetsslag, konkret tal. Tio äpplen (l. kronor) kallas (i motsats till tio i allmänhet) ett benämndt tal. Om .. enheten utgöres af någon viss angifven storhet, kallas talet benämndt eller konkret. Zweigbergk Räknek. 56 (1839, 1861). (I småskolan förekommer) Hufvudräkning i de fyra räknesätten med så väl benämnda som obenämnda tal. Normalpl. 1878, s. 10. — jfr OBENÄMND.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. ä. t.] (†) utsätta; bestämma. Then termin her vtj vastena benembd var fför eth annet mööte skyl. G. I:s reg. 1: 188 (1524). Haffwe wj ther till (näml. till vapensyns hållande) benæmpdt wår stad Enecöping. Därs. 3: 318 (1526). Presternes åker, then toogh han icke in, ty thet war förskickat (dvs. bestämdt) aff Pharao til Presterna, at the äta skulle thet them benemdt war. 1 Mos. 47: 22 (Bib. 1541).
Spoiler title
Spoiler content