SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OFÖRSTÅNDIG ω3~förston2dig l. ~fœr-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(offör- c. 1540. ofor- 1559. oför- 1523 osv. -stand- 1529. -stend- 1526 (: oförstendugheethen). -stånd- (-stond-, -stånnd-) 1523 osv. -ig 1523 osv. -ug 1526—1587 (: oförståndugheett))
Etymologi
[jfr fsv. oforstandin, ävensom d. uforstandig, t. unverständig; till FÖRSTÅNDIG]
1) som har ett klent l. föga utvecklat förstånd, dum, enfaldig; äv. (o. numera vanl.): som (i allm. l. i ett enskilt fall) handlar l. uppträder oklokt l. tanklöst, oklok, oförnuftig; äv. om handling o. d.; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 2. Det är väldigt oförståndigt av dig att inte ta paraplyet med, när du ser, hur det mulnar. Så oförståndigt som han bar sig åt, är det icke underligt, att det gick illa för honom. SthmTb. 5: 324 (1521). För theris skuld som oförstånndige ähre, ock icke allt ting besijnne kunne. G1R 1: 123 (1523). Et Lotterispel La Belle kalladt, (som) lockat oförståndig och syslolös ungdom til hvarjehanda utsväfningar och oordningar. PH 13: 197 (1785). En planlös, oförståndig och omåttlig läsning gör dig mera skada än nytta. Schück o. Lundahl Lb. 1: 34 (1901). Var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Mat. 7: 26 (Bib. 1917).
2) (†) som saknar insikter i l. icke förstår sig på ngt, okunnig, olärd, oskicklig, icke förfaren; äv. i uttr. oförståndig i l. på l. om l. till ngt; jfr 1. Tw haffuer thetta doldt för the wisa och förnunstogha, och haffuer thz oppenbarat för the oförståndugha. Mat. 11: 25 (NT 1526; Bib. 1541: fåkunnigha; Bib. 1917: enfaldiga). För them som oförstanduge äre i gudz ord. G1R 6: 149 (1529). RA I. 2: 136 (1565: till). Effter Oluff war oförståndigh på lagh, slapp han vthan booth. ÅngermDomb. 1646, fol. 12. Den frja viljan .. är rådlös och aldeles oförståndig om Guds verk. Borg Luther 1: 606 (1753). Schultze Ordb. 4940 (c. 1755).
3) (†) som icke fattar ngt visst som meddelas. (Petrus sade:) Tydh oss vth tesse lijknisen (dvs. liknelsen), Thå sadhe Jesus, ären j en nw oförståndughe? Förstå j icke, ath (osv.). Mat. 15: 16 (NT 1526).
4) (†) som mist sitt förstånd, sinnessjuk. VDAkt. 1693, nr 873.
5) (†) om språkligt uttryck l. språk: oförståelig, obegriplig. Att någre godhe Män skulle taga sig före till att öfwersee Lagbooken, thet förklara som mörkt och oförståndigt wore, .. och (osv.). Lagförsl. 256 (c. 1606). (Handlingarna) skola på Swenska skrifwas och icke på något annat oförståndigt måhl. Därs. 496.
Avledn.: OFÖRSTÅNDIGHET, r. l. f. [jfr t. unverständigkeit]
1) (numera mindre br.) till 1, = oförstånd 1. OPetri MenFall A 7 a (1526). Lind 1: 1728 (1749). Dalin (1853). Östergren (1933).
2) (†) till 2, = oförstånd 2; äv. i uttr. oförståndighet till ngt. Haffuer och closterlyffte sin vrsprung aff een ganska grooff oforstondigheet. OPetri Clost. B 2 b (1528). Oförstondighett til krig och theris egen försumelsse kom them nu om halssen. G1R 22: 467 (1551).
3) [specialfall av 1 o. 2] (†) i uttr. (göra ngt) av l. i oförståndighet, (göra ngt) av oförstånd (se d. o. 3 b). Hwar the än vnderstundom aff oforstondigheet hafwa forseedt sich, hafuer doch gudh for theras troo skul thet forlåtit. OPetri Clost. E 3 a (1528). Svart G1 125 (1561: i).
Spoiler title
Spoiler content