O- ssgr (forts.):
OMORNAD, äv. OMORGNAD, p. adj.
1) som (ännu) icke gnuggat sömnen ur ögonen, icke mornad; (ännu) icke riktigt vaken l. fullsövd; icke utsövd; sömndrucken; äv. i utvidgad anv., om öga, blick o. d.; äv. oeg. l. bildl. Serenius (1741). Levertin Småmynt 3 (1883; om ögon). Vaknande, ännu omornad forskning. Topelius Planet. 3: 124 (1889). Något omornad efter föregående nattsudd. Engström Gubb. 9: 138 (1924).
2) (†) icke på gott humör, ur humör, olustig l. sur o. d. Lind (1749). Lindfors (1824). —
OMORNAS, se omånas. — OMOT-, se oemot-. —
OMOTIVERAD, p. adj. vartill anledning l. skäl icke anförts l. anföres, som saknar motivering; ofta allmännare: som l. vars förhandenvaro o. d. saknar (uppfattbar l. rimlig) anledning l. orsak; obefogad l. oberättigad l. opåkallad. Polyfem IV. 1: 2 (1811). Vanan att lyda en hård fars o-motiverade påbud. SvLitTidn. 1818, sp. 365. Förmåga att skilja mellan befogade och omotiverade reformkraf. PT 1899, nr 236 A, s. 3. särsk. (i fackspr., mera tillf.) om känsla o. d.: som framkallas l. föranledes av ngt annat än värdekvaliteten hos känslans osv. föremål (o. därför synes sakna grund). Larsson Psyk. 67 (1910). SvTeolKv. 1939, s. 302. —
