SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORION ωri4on l. 032, äv. o- l. å- (ori`on Weste, ori`ånn Dalin).
Etymologi
[jfr lat. orion; av gr. Ὠρίων, (namn på en jägare som enl. den gr. sagan förvandlades till) stjärnbilden Orion]
stjärnbild på norra o. södra stjärnhimmeln (mellan Oxen o. Stora hunden), bildad av bl. a. sju iögonenfallande stjärnor, av vilka tre ligga i en rät linje; äv. astr. om den del av stjärnhimmeln som innehåller dessa stjärnor jämte omgivande stjärnor o. nebulosor. Orions bälte (stundom äv. band), om de tre stjärnor i Orion som bilda en iögonenfallande rät linje. Orions band. Job 38: 31 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Der flammar Sirius, der Orion. Wennerberg 2: 14 (1848, 1882). Orions Bälte. Lindhagen Astr. 133 (1858). Borta vid vesterrand / slocknar Orion. Rydberg Dikt. 2: 115 (1891); jfr Ps. 1937, 517: 2.
Ssgr: A: ORION-NEBULOSA(N). astr. den ljusstarkaste nebulosan i stjärnbilden Orion. Jäderin o. Charlier 101 (1888).
B: ORIONS-BÄLTE. (tillf.)
a) i sg. best., om ”Orions bälte”. Ahlman (1872). Klint (1906).
b) bildl. Wikner Lifsfr. 2: 269 (c. 1865).
Spoiler title
Spoiler content