publicerad: 1950
ORSTEN ω3r~ste2n, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) OLSTEN ω3l~ste4n, r. l. m.; best. -en, vard. utom i södra Sv. äv. =; pl. -ar.
Ordformer
(o- 1730. ol- (ool-) c. 1645—1930. or- 1680 osv.)
Etymologi
[sv. dial. olsten, orsten; jfr d. dial. olsten, nor. dial. orstein; av OL, sbst.1, o. STEN; formen orsten av (ur sg. best. olt, ort uppkommet) OR, sbst.1 (se OL, sbst.1) o. STEN, l. av olsten gm felaktig upplösning av supradentalt l. kakuminalt s i dialekter med kakuminalt uttal av l (jfr liknande fall i östgötska dialekter hos Ålander KonsÖgFolkm. 1: 199 (1932), ävensom t. ex. formen marstrand för malstrand (se MAL, sbst.3))]
bituminös kalksten (som vanl. förekommer ss. bollar l. linser i alunskiffer o. som (i sht förr) användes ss. medel mot olika (kreaturs)sjukdomar, i sht mot mjältbrand hos svin); dels om stycke av dylik kalksten, dels koll. l. ss. ämnesnamn; jfr STINK-KALK. Een Part gifwa .. (svinen) in sönderstött Oolsten uthi Miölk emot thenna Siukdom (dvs. ”ol”). IErici Colerus 2: 215 (c. 1645). Illa luktande orstenar. Tessin Bref 1: 153 (1752). Orstenen är i almänhet svart eller svartgrå. VetAH 1797, s. 37. Orsten användes än i dag av allmogen såsom ett läkemedel emot svinsjukdomar. Gentz Lindgren (1930). — särsk. [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) i utvidgad anv., om andra stenarter med användning ss. läkemedel mot sjukdomar hos kreatur l. människor; särsk. i uttr. vit orsten, marienglas. Lindgren Läkem. (1902). Gentz Lindgren (1930; äv. om spetsglans).
Ssgr (i sht i fackspr., särsk. geol. o. bärgv.): A (numera knappast br.): ORSTEN-KALK, se B. —
-SLÄKTE. (†) i sg. best., sammanfattande, om olika slag av bituminös kalksten. Rinman 1: 513 (1788).
-LUKT. om den karakteristiska stinkande lukt som orsten ger, då den hamras, rives l. knäckes. Rinman 2: 662 (1789). —
Avledn.: ORSTENSAKTIG, adj. (mera tillf.) som liknar l. påminner om orsten; jfr bituminös. Garney Masmäst. 205 (1791).
Spoiler title
Spoiler content