BITUMINÖS bi1tuminø4s, äfv. bit1-, äfv. -ɯ-, äfv. bitɯ1-, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. bituminös, eng. bituminous, af fr. bitumineux, af lat. bituminosus, afl. till bitumen (se BITUMEN)]
som innehåller l. är bemängd med bitumen. Linné Västg. 264 (1747). (Den röda mylla som finns vid Damaskus) skal vara .. eldfängd. Måste fördenskul vara en bituminös jord. Wallerius Tankar 61 (1776). Bituminös Lerskiffer. Hisinger Ant. 5: 6 (1831). I det beck, som skyddade hans (dvs. Noas) farkost från att läcka, kunna vi ana jordbeck, flutet ur Kaldéens bituminösa mark. E. H. Tegnér i UVTF 12: 106 (1875). Guanabacoa, .. bekant för sina hälsobringande, bituminösa källor. Klercker Cuba 52 (1899). Bituminös kalksten (”orsten”). 2 Uppf. b. 7: 46 (1903). — jfr HALF-BITUMINÖS. — särsk.
a) [jfr eng. bituminous coal] i uttr. bituminöst kol, benämning på kolsorter i hvilka kolet uppträder blandadt med bituminösa ämnen, motsatt ANTRACIT o. dylika kolslag, i hvilka kolet finnes relativt rent. B. G. Bredberg o. C. E. Sjögreen i Jernk. ann. 1825, 1: 265. Såväl Newcastlesom Yorkshire-kolen äro såkallade Bituminösa kol. Frykholm Ångm. 47 (1881, 1890). I östra Shansi finnes ett antracitfält .. och i vestra Shansi ett fält af bituminöst kol. PT 1905, nr 212 A, s. 3.
b) i förb. bituminöst trä, träartadt brunkol; äfv. allmännare: brunkol; lignit. (På vissa ställen) utgör brunkolet en massa af glasigt brott, som kallas bituminöst träd (jayet, surturbrand), hvari safringarnas brott är mera glänsande än det öfrigas. Berzelius Kemi 5: 1142 (1828). Brunkol (Lignit. Bituminöst träd). Erdmann Min. 578 (1853, 1860). Ekenberg (o. Landin) 98 (1888).
