OSTENSIV os1tensi4v l. -täns-, adj.
Etymologi
[jfr t. ostensiv, eng. ostensive, fr. ostensif; av senlat. ostensivus, avledn. av lat. ostensus (se OSTENSIBEL)]
som visar ngt (på ett åskådligt l. ögonskenligt sätt); äv.: ostentativ; numera nästan bl. (i sht filos., mindre br.) om bevis(ning): direkt (se d. o. 4 b γ α'). VStyckUplKantPhilos. 43 (1798; om bevis). BonnierKL (1926).
