OSTEIT os1tei4t (trestavigt) l. OSTIT osti4t, r.; best. -en; pl. -er. Anm. I fackspr. användes äv. den lat. formen osteitis l. ostitis. Ekbohrn(1868).
Ordformer
(osteit 1888 osv. ostit 1923 osv.)
Etymologi
[jfr t. osteïtis, ostitis, eng. ost(e)itis, fr. ostéite, nylat. ost(e)-itis; till gr. ὀστέον (se OSTEO-); med avs. på bildningssättet jfr NEFRIT, sbst.1]
med. inflammation i benvävnaden (l. i benmärgen i kanalerna för kärlsystemet i benvävnaden), beninflammation; jfr OSTEO-MYELIT.NF(1888). Osteit i mellanörat. LbKir. 2: 131(1922).
Avledn.: OSTEITISK, adj. [jfr eng. osteitic] med. som orsakas av l. har avseende på osteit. Osteitiska processer. LbKir. 2: 135(1922).
