publicerad: 1951
OSTEO- os1teo- l. -å- l. -ω-, resp. (framför obetonad stavelse) 101—. (åsteå- Dalin).
ss. förled i ssgr: ben-.
Ssgr [i allm. med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. o. fr.]: OSTEO-ARTRIT -artri4t, r.; best. -en; pl. -er. Anm. I fackspr. användes äv. den lat. formen osteoarthritis. Wernstedt (1935). (äv. arth-) [jfr nylat. osteoarthritis; till artrit (nylat. arthritis), ledgångsinflammation, till gr. ἄρϑρον, led, rotbesläktat med lat. artus, led, lem (jfr artikel)] med. ledgångsinflammation som griper över i benvävnaden. Wernstedt (1935). —
-BLAST -blas4t, r.; best. -en; pl. -er. [av t. osteoblasten, pl., tidigast använt 1864 av morfologen K. Gegenbaur; till gr. βλαστός, grodd (jfr idioblast)] fysiol. cell som har förmåga att bilda benvävnad, benbildningscell, benbildare; i sht i pl. Müller LbAnat. 11 (1905). —
-KLASI -klasi4, r.; best. -n l. -en; pl. -er. Anm. I fackspr. användes äv. den gr.-lat. formen osteoklasis. Dalin (1871). [till gr. κλάσις, (sönder)brytande, vbalsbst. till κλάω, bryter (jfr klastisk)] med. operation bestående i avbrytande av ett ben (utförd i syfte att korrigera deformerande krökning l. felläkt benbrott); jfr -tomi. 2NF 36: 422 (1924). —
2) fysiol. cell som har förmåga att förstöra o. resorbera benvävnad, benförstörare; i sht i pl. TVeterLandth. 1875, s. 70. —
-KOLLEN, n. l. f.? (-collen) [möjl. av ett icke anträffat nylat. osteocollen, sidoform till osteocolla (jfr nylat. osteocollus o. det synonyma ossis gluten); till gr. κόλλα, lim (jfr kollenkym); ämnet ansågs förr befordra läkning av benbrott] (†) av kalciumkarbonat bestående utfällning som avsätter sig på föremål nedsänkta i kalkhaltigt vatten. 1 Lod stött Osteocollen eller Beenbräcksteen. Rålamb 13: 124 (1690). Därs. 130. —
-KONDRIT -kondri4t, r.; best. -en; pl. -er. [jfr nylat. osteochondritis; till kondrit (nylat. chondritis), inflammation i broskvävnad, till gr. χόνδρος, gryn, brosk (jfr kondrin)] med. inflammation i ben- o. broskvävnad, där dessa övergå i varandra; särsk. om inflammation i gränsområdet mellan diafys (se d. o. 1) o. epifys hos rörben. 2NF (1914). —
-LIT -li4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. (förr äv. -lith) [till gr. λίϑος, sten (jfr lito-)] (numera knappast br.) miner. fosforit bildad huvudsakligen av förstenade djurben; äv. (o. eg.) om enskilt stycke av dylikt mineral. Andersson (1845). 3NF 9: 157 (1928). —
-LOG1004, m.||ig. [till -log I 2 a] med. person som ägnar sig åt l. är specialist i osteologi. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 59 (1819). —
-LOGI10104. [till -logi 2 a] med. lära(n) l. vetenskap(en) om skelettets ben; äv. om föremålet för denna vetenskap; jfr ben-lära. Rosenstein Comp. 32 (1736). Abnormiteter tillhörande hufvudets och halsens osteologi. FörhLäkS 1864, s. 369. —
-MALACI -mal1asi4, äv. (föga br.) -MALAKI -ki4, r. l. f.; best. -n l. -en. Anm. I fackspr. användes äv. den gr.-lat. formen osteomalacia. LäkNaturf. 13: 236 (1804). (-ci (-cie) 1844 osv. -ki 1912) [jfr nylat. osteomalacia; till gr. μαλακία, mjukhet, till μαλακός, mjuk (jfr malako-)] med. uppmjukning av benen i skelettet gm kalksalternas försvinnande, benuppmjukning; äv. veter. om benskörhet l. benmjukhet hos kreatur. Hygiea 1844, s. 263. SvVeterT 1930, s. 59 (hos kreatur). —
-MYELIT -my1eli4t, r.; best. -en; pl. -er. Anm. I fackspr. användes äv. den lat. formen osteomyelitis. NF (1888). [till nylat. myelitis, inflammation i (rygg)märgen, till gr. μυελός, märg (jfr myelin)] med. inflammation i benmärgen; jfr osteit, ävensom ben-röta. Sundberg Mikroorg. 10 (1895). —
-PLASTIK10104. med. om kirurgisk(a) operation(er) varigm benvävnad flyttas från sin ursprungliga plats till en annan (för att där ersätta förlorat l. förstört ben l. för att åstadkomma bättre mekaniska förhållanden vid deformiteter o. d.). Hygiea 1865, s. 453. —
-PLASTISK10040. med. som utgöres av l. utföres med l. har avseende på osteoplastik. FörhLäkS 1872, s. 137. —
-SARKOM10104. med. sarkom som utvecklas från benvävnad o. som till sin morfologiska karaktär liknar denna. TLäk. 1832, s. 54. —
-SKLEROS10104. Anm. I fackspr. användes äv. den gr.-lat. formen osteosklerosis. Dalin (1871). med. (sjukdoms)process varvid märghålor o. kanaler i skelettets ben förminskas gm utfyllning med nybildad bensubstans. NF 12: 446 (1888). —
-TOM -tå4m, r. l. m. (TLäk. 1834, s. 213, osv.), stundom äv. n. (NF 6: 929 (1882)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äv. =. [av t. osteotom, n. l. m., tidigast använt av kirurgen B. Heine, som 1830 förevisade en av honom konstruerad osteotom för medicinska fakulteten i Würzburg; jfr -tomi] med. instrument för utförande av osteotomi. TLäk. 1834, s. 213. —
-TOMI10104. med. (operativ) delning (genomsågning l. genommejsling) av ngt av skelettets ben (för korrektion av deformitet i ben l. ledgång); äv. om vetenskapen om metoderna för dylika operationer. Andersson (1845). Bidrag till osteotomi af rakitiskt krökta rörben. Hygiea 1872, s. 387. Haglund HållnRörOrg. 2: 56 (1924).
Spoiler title
Spoiler content