SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
O- ssgr (forts.):
OSVIKSAM, adj. (†) sveklös, pålitlig. Lind (1749; under unbetrüglich). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSVINGAD l. OSVUNGEN, p. adj. (†) om hampa: oskäktad; jfr hampesvingare. SkeppsgR 1546. TullbSthm 11/7 1578. —
OSVUREN, p. adj. [fsv. osorin (i bet. 2)] Lind (1738).
1) dels (tillf.) om ed: icke svuren l. avlagd, dels (förr; se dock slutet): som man icke svurit på l. gått i god för gm en ed o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Allt oförsökt är bäst att ha osvuret. Carlén Skuggsp. 1: 29 (1861, 1865). Samtiden 1874, s. 446. särsk. (fullt br.) i uttr. osvuret är bäst, förr äv. osvuret bäst, för att beteckna att man icke vill säkert uttala sig om ngt l. lova ngt l. att man icke vill (absolut) förneka (möjligheten av) ngt, utan anser det ha viss sannolikhet för sig l. att det mycket väl kan komma att inträffa; äv. för att beteckna att man betvivlar en uppgift l. misstror ett löfte. Oswuret bäst. Grubb 776 (1665). Han sade, at inom fyra år sitter Baron Philip i Rådet. Osvurit är bäst. Dalin Vitt. II. 5: 113 (1738). Sverige må vi hoppas skola slippa ryckas med, men osvuret är bäst. NorrkpgT 1915, nr 160, s. 1. Stiernstedt Bibesco CathPar. 77 (1929).
2) (†) om person: som (ännu) icke gått ed l. svurit trohetsed; icke edsvuren. KKD 10: 398 (1704). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSVÄRTAD, p. adj.
1) icke färgad svart; icke svärtad; i sht om (föremål av) läder. Juslenius 351 (1745).
2) (†) bildl.: icke baktalad l. nedsvärtad. Juslenius 351 (1745). Murberg FörslSAOB (1791).
3) (†) = osvedd slutet? Jag var hos .. (översten), thedan iagh intet oswärtat kommit hade, der iagh ike hade ritat wth (dvs. avvikit). Ekeblad Bref 1: 78 (1651; rättat efter hskr.). —
OSYDD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke (hop)sydd; förr äv. dels: som saknar söm(mar), dels: ofållad, dels: som saknar prydnadssöm l. broderier, dels (om tyg l. väv o. d.): som man icke sytt ngt av. Osydda (örngottsvar) med band utij. HdlÅgerupArk. 1727. 1 Osydd klädesfrack med sydda pantalons. BoupptVäxjö 1808. 1. Ny osydd Damkappa. Därs. 1813. 12 handdukar osydda. Därs. 1856. Osydda väfvar. Därs. 1895. SFS 1914, s. 1227 (om tröjor). SDS 1950, nr 97, s. 6 (om tyg). —
OSYLTAD, p. adj.
1) (†) i allm.: icke inlagd, icke konserverad; särsk.: osaltad; jfr insylta 1. Linc. Oo 2 b (1640; jfr 2). Osyltad kål. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (tillf.) om bär l. frukt o. d.: icke inkokt med socker; icke (in)-syltad; jfr insylta 2. TullbSthm 9/5 1571. —
OSYMMETRI. (i sht i fackspr.) egenskapen l. förhållandet att vara osymmetrisk; brist på l. frihet från symmetri; stundom konkretare, om ngt osymmetriskt. Rydberg DSkön. 119 (1889). Vad osymmetrin innebär av ornamental uttrycksfullhet. Lindblom Rokokon 206 (1929). ÖgD 1934, nr 49, s. 6 (konkretare). —
OSYMMETRISK. vars korresponderande delar äro olika till form l. storlek o. d., som visar brist på symmetri; icke symmetrisk. Lindblom Log. 275 (1836; bildl.). Frey 1850, s. 494 (ss. adv.). Det gifves .. blommor, hvilka icke i någon riktning kunna delas i lika hälfter; sådana har man kallat osymmetriska blommor. NF 2: 714 (1877). En kolatom, till vilken äro bundna fyra olika radikaler (en osymmetrisk kolatom). 19Årh. V. 1: 97 (1922). Osymmetriskt flygplan. SoldatinstrLuftv. 1946, s. 362 (med olikformigt anbragta motorer). —
OSYMPATISK.
1) vars (karaktärs)egenskaper l. sätt o. d. väcka motvilja; obehaglig, otrevlig, frånstötande; äv. med sakligt huvudord; särsk. (i sht i skriftspr.) i uttr. vara ngn osympatisk, värka frånstötande på ngn, ogillas av ngn. Quennerstedt Agnost. 24 (1888). Personen var mig osympatisk. Strindberg TrOtr. 2: 52 (1890). Ett osympatiskt utseende. Söderberg Glas 2 (1905). Osympatiska karaktärsdrag. Jeanson (o. Rabe) 1: 154 (1927).
2) antipatisk, fientlig; bl. ss. adv.; särsk.: utan sympati, med motvilja l. fientlighet. Vara osympatiskt inställd mot ngn. Än mer osympatiskt mot henne han dock stämdes. Jensen Mickiewicz Tad. 237 (1898). Snoilsky behandlas i grunden osympatiskt. Hedén 5: 318 (1921).
Avledn.: osympatiskhet, r. l. f. till 1. —
OSYNBAR. (†) omöjlig att se; osynlig, omärklig. Serenius EngÅkerm. 128 (1727). Det osynbara och osinnliga. Tegnér FilosEstetSkr. 339 (1808). För blotta ögat osynbar Jernkis. Hisinger Ant. 5: 19 (1831). Henriksson Tyskl. 183 (1901). —
OSYNDAD, p. adj. (skämts.; mera tillf.) i uttr. ha mycket osyndat, ha avhållit sig från många synder o. ännu ha mycket roligt kvar. Murberg FörslSAOB (1791; dial.). —
OSYNDELIG, adj. (†) syndfri. Schroderus Os. 2: 340 (1635; om vilja). —
OSYNDRAD, se osöndrad. —
OSYNKOPERAD, p. adj. språkv. AntT XII. 2: 111 (1891). Utjämning (i paradigmet) efter de .. osynkoperade (kasus). NoB 1917, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content