OTIUM ω4tsium, ngn gg ω4tium, n.; best. (mera tillf.) otiet l. i best. anv. utan slutartikel. Anm. Ordet användes ofta i det lat. uttr. otium cum dignitate, om välförtjänt vila som ngn åtnjuter efter att med heder ha slutfört sitt livsvärk.
ro, lugn, vila; frihet från ämbetsgöromål o. d.; i sht om den vila o. frihet som den åtnjuter som dragit sig tillbaka (till ”privatlivet”) från sin värksamhet. 3SAH LIX. 3: 27 (1836). I det Otium jag (dvs. Almqvist) ännu njuter här ute på ett vackert landtställe, håller jag på med ett stort arbete i och för språket. AnderssonBrevväxl. 1: 27 (1841). Sällan har en statsman .. så fullständigt njutit sitt otium som U. Scheffer efter sitt afskedstagande. 3SAH 6: 206 (1891). Att njuta ett välförtjänt otium. OoB 1930, s. 477.
